lördag 31 juli 2010

Tidig start

Klockan närmar sig midnatt och jag sitter och funderar på om jag ska möta morgondagen med ett långpass på 90 minuter. Jag kommer inte ihåg sist jag sprang långpass. Tanken är att gå upp när alla andra i Malmö sover och få staden för mig själv. Får se om jag är så tuff imorgon.

tisdag 27 juli 2010

Spöad på 400 meter

Efter att Daniel sprungit på ganska bra i snart fyra veckor smög han i förra veckan in en utmaning till mig. Han började först filosofera kring att han trots utebliven löpträning de senaste åren ändå var ganska snabb. Jag nappade och diskussionen var igång. Slutligen hade han således utmanat mig på 400 meter. Idag var dagen då jag skulle visa var skåpet skulle stå! Jag skulle ändå köra 400-ingar idag så det passande bra. Vi värmde upp i 10 minuter, förberedde oss och drog iväg. Daniel stegade förbi mig efter 10 meter. Jag trodde stenhårt på att han skulle sega ihop men vid sista kurvan men han drog iväg ytterligare och jag blev förnedrad. Jag kan bara gratulera min man till den fina segern men vill samtidigt att du ska veta att var den första och enda gången du kommer klå mig i löpning. Nu kaxar han om 800 meter men han är ännu inte riktigt lika modig som vid 400-meters snacket.

För övrigt går träningen bra, den går faktiskt riktigt bra. Igår kändes benen riktigt fina och snabba, jag kunde trycka på lite. Man behöver inte köra på som en tok vid varje träninspass. Både vilan och de lugna passen emellan är viktiga. Det har jag insett nu. Man (jag) har aldrig riktigt trott på distanspass i lugn fart, vad kan de ge liksom? Men vad fel jag har haft!!!

Semestern börjar lida mot sitt slut och jag är en sådär tråkig människa som inte vill gå till jobbet på måndag. Jag vill ha mer semetser!!!!

torsdag 22 juli 2010

Om att det ska göra ont

Dagar som dessa, när jag harvar mig fram på vägarna med en puls som är skyhög trots låg takt undrar jag ibland om det inte är skönare att köra tusingar i racerfart. Tusingar är visserligen en smärta som jag har respekt för, som gör ondare och som det krävs lite mod för att ta sig an men är något som jag ändå föredrar. Med tusningar vet jag att jag maxar, och att det trots smärtan ger fina resultat. För att bli snabb måste det få göra ont. Mina vänner är lite ängsliga inför löpning. De fruktar alla distanser över 5k, blir livrädda när det kommer till intervaller och vänder i dörren när man börjar prata marathon. Varför ska det behöva göra ont liksom? Det behöver det egentligen inte göra men jag gillar uppladdningen, jag gillar att få kämpa och jag gillar smärtan. Jag kan vara nervös hela dagen när jag vet att jag ska springa intervaller på kvällen. Jag laddar mentalt och se fram emot uppgiften med skräckblandad förtjusning. Efteråt känns det magiskt. Favoritpasset är TRÖSKEL (om någon nu missat det). 400:ingar är jobbigast mentalt och tusingar får kroppen att krokna. Trots detta älskar jag dessa pass med så stor passion. Jag kommer harva runt ett tag till på vägarna innan jag börjar maxa tusingar och köra tröskel, men ni vet väl att den som väntar på något gott....

onsdag 21 juli 2010

Brunbrända ben

Jag vet faktiskt inte om jag varit med om en sommar som denna. Vår semester har tajmats in perfekt med det fina och varma vädret. Benen har blivit brunbrända och jag har simmat en hel del i både hav och sjöar. Nu är vi hemma i Malmö igen. Våra två veckor på landet har gjort underverk, lugnet har infunnit sig och energin är uppladdad. Vi har haft möjlighet att få träffa många av våra vänner, sett våra barn leka tillsammans, ätit goda middagar, fått sitta ner och prata med varandra om livet. Vänner gör gott. Både mina och Daniels ben har fortsatt att få arbeta. För vila är inget som prioriteras för brunbrända ben. Daniel har imponerat på mig. Har har tuffat till sig och kört löpning nästan varje dag. Det finns en gnista som tänts och jag ska göra vad jag kan för att hålla den vid liv.
Jag har fortsatt i samma spår som jag började för några veckor sedan. 5-6 dagars löpning med
2 fartpass/vecka. Jag kör efter Jack Daniels blåa program och är i uppstarten. Hur länge jag kommer ligga här får vi se men jag är definitivt inte redo att lämna de fyra första veckornas program. Jag trivs otroligt bra med att träna i tid och inte i km. Jag har alltid hetsat så mycket kring sträckan och hur snabbt det gått. Det tar tid att få fart i benen. Jag vet inte om det är värmen eller en på tok för dålig kondis men det går trögt framåt. Vilgot gåt runt och säger "var sak...sin tid" precis som favoriten Alfons Åberg gör. Kanske får jag lyssna lite bättre på min son.

lördag 10 juli 2010

En vecka på Österlen

Tänk vad snabbt en vecka går. Jag vill stanna tiden och bara få vara kvar några ögonblick till i allt det underbara. I lördags begav vi oss, jag, Daniel och vår Vilgot till Kivik. Vi hade i sista sekund fått tag på en röd stuga med knutar i Ravlunda som ligger strax utanför Kivik. Stugan visade sig vara perfekt. Fin, alldeles underbar omgivning och hyfsat nära strand och bad. Vad mer kan man egentligen önska sig.
Som lägenhetsinnehavare är man inte van vid att äta frukost till fågelsång så bara det var ljuvligt. Nu är vi hemma igen i Malmö och packar om för senare idag bär det av till Tjörnarp och ytterligare en veckas stugsemester väntar. Tack underbara sommar för solen och värmen. Det gör gott för själen.
Både jag och Daniel har tränat en del. Det finns tid till det under en sån här semester. Det känns riktigt bra att vara igång igen och det bästa är att det just nu är så förutsättningslöst. Jag springer på utan att notera någon distans i protokollet. Många pass går i lugn fart men ett par fartpass har jag fått till i veckan. Just nu är det skönt att inte räkna kilometer utan bara minuter. Jag har sprungit i skogen på stigar och längs ängar och landskap som är gudomligt vackra.

Vi hörs om en vecka!