God jul

Ho ho ho...vad det snöar. Hoppas våra familjer kan komma imorgon. Annars blir det en massa vidrig senapssill för mig och Mr D att äta. Och en satans massa julgodis för i år har jag gått all in!
Jo, jag är ledig idag eller ledig och ledig. Jag agerar hemmafru. Ett inte alls så charmerande arbete som det jag får lön för. Jul spenderas hos oss och dammtussarna måste bort!

Vet ni vänner, igår sprang jag trots att klockan var 19.oo! När hände det senast??? Och det var riktigt vackert ute. Man får njuta av all denna lyxiga snö trots att den ställer till med problem för en del.

Snart är året slut och summan av kardemumman är att det varit ett super år. Löpmässigt har det varit kasst men allt är ju inte bara löpning........eller? Jag har ju gift mig med den stilige Mr D, sett NY, persat på milen, träffat bloggvänner, druckit riktigt fina viner gott sällskap, talat om livet, fått skratta i kapp med vår Vilgot och fått upplevelser utöver det vanliga. Vad kan man mer önska sig? Dessutom har jag återigen fått uppleva hormonernas inverkan på min kropp och knopp. Djupa dalar och höga toppar är väl det som jag kan beskriva min höst bäst med. Ibland har jag inte vetat om jag ska skratta eller gråta. Under hösten har min kropp blivit otymplig och inte alls längtat ut till dojjorna i hallen. Min puls har blivit hög och tröttheten har slagit mig i huvudet klockan 20.00 varje kväll. Vetskapen om vad som komma skall har skrämt mig samtidigt som det har skänkt mig stor glädje. De tre musketörerna ska bli fyra och jag ska återigen få dra runt på stan med en barnvagn och en latte i handen:) Jo, jag är gravid och det är därför jag inte varit så närvarande. Springer man inte utan mest ligger framför dåliga tv-porgram eller i sängen och bölar så finns det ju liksom inte så mycket att skriva om på en blogg som trots allt heter Annas Marathon. Snart är hälften gjord. Efter nyår är det bara nerförsbacke. Dessutom kallar dojjorna på mig igen. Vilken härlig julklapp.

God jul på er alla och ta hand om er.
Kram.

Kvällsprommenad

Ikväll var jag ute och gick i det fina vintermörkret med en riktigt fin vän. Jag är ingen gångare, jag är löpare men ibland, när man får ett telefonsamtal från den fina vännen som vill ut och gå får man helt enkelt passa på. Jag valde helt rätt när jag hängde på!

Jag skulle egentligen lagt mig för ett tag sen. Är trött och ska upp riktigt tidigt i morgon men så hamnade jag inne på min blogg som jag den senaste tiden knappt tittat in på. Det finns en orsak till att jag inte bloggat. Tids nog återkommer jag mer frekvent med inlägg både här och hos er.

På jobbet har jag hittat ett riktigt utmanande uppdrag som kommer att utmana mina känslor, funderingar och arbetsmetoder. Precis så som jag vill ha det. Mina stora drivkrafter kring jobbet är utmaningen i det nya och svåra och viljan att lära mig något nytt. Daniel frågade mig för en tid sen hur jag skulle känna om jag var nöjd med mitt jobb och om jag ville vara nöjd. Det var egentligen inte så svårt att svara på hans frågor. Jag vill inte vara nöjd, jag är skiträdd för att vara nöjd. Att vara nöjd för mig är som att kapitulera och inte vilja mer, inte ha hungern kvar. Men det är högst personligt.

Nu ska jag sova. Hörs snart.