Rimligt?

Okej, vad är rimligt egentligen? Är det rimligt att man kan springa ett lopp ca 2 månader efter att bebisen kommit? Jag har inga tidskrav utan vill bara delta i loppen för känslans skull och lite för att ha något att mäta mig med. Jag behöver ju främst komma upp i mängd, inte snabbhet. Jag vet ju att det gick ganska snabbt förra gången att komma igång även om jag tog det ganska så lugnt. Jag har kollat upp lite olika lopp:

• 13 augusti Malmömilen


• 27 augusti Trelleborgsloppet


• 30 augusti I from loppet (som jag tabbade mig i förra året)

Milen skulle jag kunna fixa. Annat är det med halvmaran. Tyvärr går Prinsens Minne i Halmstad redan den 20 augusti. Vad jag tyckte om det loppet! Trots regn och blåst var det ett riktigt bra lopp som bjöd på en varierande terräng. Har ni inte sprungit det och är sugen på en halvmara så spring det för bövelen!Det känns verkligen som om löparcellerna har vaknat till liv nu och jag har så smått börjat ställa om både kropp och knopp till livet efter gravidmagen.

Nu på lördag går Sydkustloppet. Jag ska såklart inte delta men hoppas kunna ta mig ner för att hejja på alla duktiga löpare och löperskor. Sen kommer ju Göteborgsvarvet. Jag kan inte säga att jag är speciellt ledsen över att missa det men ändå. Det är ju ändå Göteborgsvarvet. Min bror kanske ska springa. Gör han det ska jag upp och titta. Han är gammal elitsimmare som la av för en herrans massa år sedan. Nu har han köpt nya skor och nya kläder till sin stora löparsatsning men vad jag vet står de oanvända. Han skyller på att han ska bli pappa i de dagarna och måste vara beredd när det händer. Jag har sagt åt honom att det är en bra uppvärmning för honom. Å andra sidan tror jag att hans fru blivit en smula sur om han låg och spydde på BB på grund av utmattning.

Nu är det bara 6 veckors väntan och längtan kvar. Sen är vår bebis här. Det har gått otroligt snabbt fram till nu. Storebror Vilgot är förväntansfull och vi maler barnböcker om bebisar för fullt. Vilgot har redan bestämt namn, Tommy om det är en pojke och Annika om det är en flicka:) Så klart. Jag ser en smula sliten ut på kortet men det är bara utanpå. Inne i mig finns det dynamitkrafter sparade!

Jag jobbar ett par veckor till varav en går till utbildning. Jag har sett fram emot just denna utbildning men det är med en klump i halsen som jag går dit på måndag. Jag vet inte om jag pallar med det helt enkelt. Men drivet och längtan efter att få göra något som verkligen betyder något och gör skillnad i mitt arbete är för stark för att inte gå.

Idag är det VAB och jag har "lyckats" få Vilgot att titta på ett avsnitt av Musses Playhouse. Han är inte mycket för tv och filmer, har nog ingen ro i kroppen att sitta still och bara titta. Det finns ju så mycket annat kul att göra. Det som är lite märkligt dock är att han älskar när vi läser böcker och berättar sagor för honom. Då kan han sitta still hur länge som helst. Jag kan tycka det är skönt att få ta en kopp kaffe och bara vara en stund, sitta tyst bredvid, läsa tidningen och bara njuta.

Mitt bidrag till dietfrågan

Ibland undrar jag hur vi människor är funtade. Det är för mig ett under att vi får våra våra liv att gå runt. Ja, hur vi lyckas försörja oss och nå de mål vi satt upp för oss. Jag undrar det speciellt mycket idag. På text-tv kan man läsa om personer som fått uppsöka läkarvård efter att ha bantat på en lågkaloridiet. De ska dessutom ha rekommenderats till att dricka 5 liter vatten om dagen. För helvete! Vi så dumma och naiva så vi tror på allt som sägs och utlovas, BARA VI GÅR NER I VIKT! Jag är trött på dieter, trött på mathets, trött på att vi inte bara kan äta och vara lyckliga. Ständigt denna matjakt och debatt kring vad som är bäst för oss och inte. Vissa dieter är ju rent av bara dumheter och det är just när vi gör dessa dumma val som jag börjar tappa tron om oss. Människan är förnuftig och vi vet innerst inne vad som funkar och inte. Hur kommer det sig då att det slutar med ett sjukhusbesök på grund av en usel diet?!

Jag är verkligen ingen person som är befriad från vikthets och smalhetsideal. Jag är för tillfället fast i en kropp som jag inte alls tycker om och längtar tills mina kilon åker av. Det är såklart att jag skulle vilja vara helt nöjd med mig själv, alltid kunna äta min choklad utan ånger och skrolla förbi inlägg om mat. Jag vet inte någon som stolt kan resa på sig och säga att han eller hon inte bryr sig om hur man ser ut eller vad man stoppar i sig. Måttlighet och balans har försvunnit och ersatts med hets som skapat en sorglig syn på mat och varför vi äter. Ska vi bara äta för energins skull eller kan man faktiskt äta för att det är gott också? Inte allra minst gäller detta alla oss som tycker om att röra på oss och som kanske satt upp mål kring vår träning. Ofta läser jag om mat som energi och bränsle till vår träning och sällan om mat som en upplevelse, ett sätt att umgås och som får våra sinnen att utvecklas.

Det är för jäkla trist att vi blivit så lättpåverkade och fått så en kass självkänsla att vi tvingas läggas in på sjukhus för en sketen diet.

Bästa vägen

Idag tittade jag och Vilgot in hos fina Katarina (http://www.cykelmygg.se/). Kaffe och prat som fick mig att höja blicken. Jag har varit ganska fast i nuet ett bra tag men idag blev det liksom verkligt, jag ska snart få springa igen. Det är inom räckhåll. Fina Katarina är bra. Hon är varm och ler sådär med ögonen som jag tycker om. När jag satt där och drack mitt kaffe och pratade om vår älskade löpning så slog det mig att jag kanske ska försöka ha mål som sträcker sig lite längre än bara till nästippen. Jag vill ju göra allt nu, nu, nu och har svårt att acceptera att vissa saker ta tid. Som att springa milen på 40 minuter. Klart jag vill kunna drämma till med milen på 40 minuter! Men jag behöver inte göra det nu, detta året och inte nästa heller. Jag behöver faktiskt inte göra det på flera år. Under tiden kan jag ta hand om min kropp, bygga inifrån och ut och bli riktigt, ruggigt, äckligt snabb. Mala mina underbara intervaller och kapa sekunder. Det bästa med att ha ett mål är ju vägen dit sägs det. Vilken väg jag har att vandra! Bästa tänkbara vägen mot sub 40.

Min favorit just nu

akiiami

Mitt i natten

Jag kan inte sova. Eller rättare sagt jag kan inte somna om. Så har det varit ett tag nu. Jag vaknar av Vilgot eller av att jag bara måste gå på toaletten sen ligger jag bara och väntar på att jag ska somna om. Nu är kl 03.30, två timmar har snart gått och jag har gett upp. Funderade ett tag på att börja tapetsera den där väggen som bara väntar på att få kläs om...men insåg att jag varken vill eller orkar göra det mitt i natten. Utanför fönstret kvittrar fåglarna. Det kommer nog bli en riktigt fin dag idag också.

Thunderstruck

Jag är allätare när det kommer till musik men just hårdrock har jag alltid haft lite svårt för. Fråga mig inte varför. Nu har jag helt otippat fått dille på ACDC´s låt Thunderstruck. En underbar låt som peppar och gör att jag kanske kör lite för fort både i bilen och på spinningcykeln. Man kan förändras, det är inte så att man gjutigt fast arslet i samma stol hela livet. Jag genomgick för ett år sen ett personlighetstest i samband med en utbildning och fick stort utslag på att jag just har möjligheten att ta in andras åsikter, omvädera och inte nödvändigtvis tycker samma sak i 60 år. Det är inte att förknippa med att jag vänder kappan efter vinden för det gör jag inte. Jag var inne på Miss Agdas blogg häromdagen och blev inspirerad. Härligt med alla dessa bloggar och människor som ger mig och er nya tankar och nya tag. Hon rekommenderade en bok: "Bli din egen coach" av Charlotte Hågård. Sagt och gjort, jag beställde hem den och igår kom den med posten. Jag har länge tänkt söka en hjälpande hand för att försöka sortera tankar i mitt huvud som aldrig tycks vilja vila. Jag ser detta som en början, ett nyfiket steg på vad jag själv kan åstadkomma med enkla medel. Jag får väl lov att återkomma med en rapport om det var något för mig. Men det gäller att vara nyfiken och öppen för annars går man miste om så mycket roligt. För övrigt flyter allt på. Mindre än 10 veckor kvar nu! Bebisen och jag mår bra. Han eller hon envisas, precis som Vilgot med att sitta med rumpan ner i min mage. Vilgot trivdes bäst så och satt förmodligen ner ett bra tag innan han ville komma ut. Bebisen har några veckor på sig att bestämma sig men jag är övertygad om att det blir bra hur det än blir. Och se, nu kom solen fram också.