Tröskelintervaller jippi

Jag har fått svettas idag. Ett pass som blivit lite av ett favoritpass är tröskelintervaller. Idag blev det 2k uppjogg följt av 3x3k intervaller i tröskelfart. Tiderna på intervallerna blev
Etapp 1: 13.28, 4.29-fart, puls 165
Etapp 2: 13.22, 4.27-fart, puls 166
Etapp 3: 13.46, 4.35-fart, puls 166
Under sista intervallen kände jag av mjölksyran och kände att det inte gick lika fort som de två andra. Jag vilade 3min mellan intervallrna och det känns i dagsläget som ett måste. Egentligen gick det lite för fort men eftersom jag inte vet var jag ligger så kör jag på. På måndag ska jag springa vårruset med mina vänner. Jag ska försöka springa på men de som sprungit vårruset säger att det är så mycket damer så att det inte går att springa fort.

Imorgon blir det tajt att få in ett löppass men jag ska göra ett försök. Det är en del måsten denna veckan. Ibland är det ett himla pusslande för att få ihop allt..

Sträcka ut benen

Tjohooooo idag friskskriver jag mig själv. Äntligen får jag köra fullt igen. Återigen måndag och jag med Co landade i Malmö i förmiddags efter en helg i Stockholm. En helg fylld med härliga möten med vänner och en massa god mat. En liten son som varit ovanligt morgonpigg har gjort både mig och hans far Mr D trötta på kvällarna. Vi har träffat vänner vi känt lääänge och nu när vi har barn så ser våra lördagskvällar lite annorlunda ut än de gjorde för ett par år sen. Men kul har vi haft och mysigt var det även om jag gick och la mig 22.00 i lördags!

I söndags (igår) träffade jag Fröken Snork, en supertrevlig tjej som jag fick dela en härlig löparrunda runt Årstaviken med. Det var så kul att få träffa en bloggtjej som man faktiskt tycker att man känner fast att man inte pratat med tidigare:) 8k tror jag det blev i skönt snacktempo.

Ikväll har jag verkligen fått sträcka ut benen och det blev 12k i bra tempo. Jag orkade helt enkelt inte kränga på mig min Garmin idag så det fick bli löpning på känsla. Jag höll ett bra tempo genom passet och fick upp pulsen rejält. Det är så jäkla skönt att bara få springa på , andas och titta på solnedgången.

Måste avsluta med att berätta att jag idag storhandlat på nätet. hemmalivs.se heter företaget som kör hem livsmedel till dig. Underbart för en som mig som hatar att storhandla. Det är en grymt bra idé och jag förstår inte varför jag inte använt mig av detta innan. Nu äta lite sen sova.

Underbara Malmö

Malmö kan vara så fantastiskt fint. Om man springer i parkerna och ner på Ribban kan man se saker som får det att tåras i ögonen. Idag blev det en sen runda men jag klagar inte när jag får alla dessa upplevelser gratis. Det blev i alla fall 8k i lugn takt. Det är allt jag mäktar med just nu och då kan jag ändå känna att det är på gränsen att jag ska ge mig ut.

Imorgon väntar resa till Stockholm och möte med underbara vänner. Dojjorna packas mer för jag ska inte ligga på latsidan, speciellt inte i Stockholm som en riktigt fin stad att springa i. Dessutom ska jag ju ha en löpdate med Fröken Snork, det ni! Ha en härlig kväll!

På GGGGGGG

Då var man äntligen igång igen. 6 underbara kilometrar som avverkades på en härlig skogsslinga. Försiktig början men jag vågar inte mer än så. Nu måste jag ha mat för jag äe vrålhungrig!

Kapa långpass

Nu har jag stått och lagat lasagne en hel evighet. I alla fall känns det som så. 1 1/2 timme tog det! Efter jobbet dessutom. Sen tog det max 10 minuter att äta upp. Orättvist. Det blev i alla fall gott. Det är tur att man inte kan träna för då hade jag nog fått ge mig ut vid midnatt. Jag är ganska så nöjd med hur jag tagit till vara min sjukdomsperiod denna gången. Förra gången var jag sur och tvär och satte i mig en massa skit. Denna gången har jag hållit mitt humör uppe och låtit bli snasket. Klart en liten tårtbit gled ner i söndags men det var ju faktiskt 1 års kalas! Vägen tillbaka ska inte bli så lång. Sammanlagt har jag varit krasslig i 3 veckor nu med undantag för 4 pass som jag genomförde med sjukdom i kroppen. En sak har jag lärt mig, jag ska aldrig, aldrig , aldrig träna när jag inte är frisk. På bilden syns jag och min bäste träningskompis. Han är en bra coach även om han kan vara lite grinig när vi är ute. På bilden har vi precis avverkat lite intervaller på den charmiga idrottsplatsen Hästhagen.

I senaste numret av Runners (april) från USA skriver de om hur man genom att korta sina långpass både längdmässigt och tidsmässigt kan bli snabbare. Det handlar om att max springa 16 miles eller rättare sagt ca 25-26k på ett långpass. Man återhämtar sig bättre om man inte tränar så låååånga långpass och man kan genomföra mer intensiva pass som ger snabbhet. Man ska dock inte ligga på latsidan utan använde de överblivna kilometrarna som man sparar på långpasset till att genomföra kvalitetespass. Nu vet ju inte jag om detta funkar, men för mig som inte är ett fan av lååånga långpass är tanken på mer kvalitetspass och mindre tråkiga långpass lockande.

Imorgon kanske jag faktiskt skriver något om den träningen jag genomfört och inte bara om den träningen jag vill genomföra:)

Att längta efter något

Jag längtar och väntar på något som jag saknar. I mina vänners öron låter det sinnessjukt att gå och längta efter ett hårt intervallpass eller en kvällstur i ett mörkt och tyst Malmö. Just nu samlar jag så mycket positiv energi jag kan och lagrar det i mina löparben. Jag laddar mitt pannben och stärker mina tankar med positiva löparminnen. Snart är det dags igen.

Sol i sinnet

Det börjar lätta nu, solen skiner, kakbak och möte med nära och kära. Jag har en underbar dag framför mig. Några dagars vila till, kanske, kanske så kan jag vara på banan igen på onsdag.

Sprit hjälper inte alltid

Har suttit och rensat kameran, lagt in bilder i mappar och allt sånt nyttigt. Mr D tittar på sitt MFF och jag njuter av en stilla stund för mig själv. Jag hostar som en riktig karl, har varit hos läkaren och fått hostmedicin.

Tidigare ikväll pratade jag med min äldsta vän. Hon har alltid varit som en syster för mig, vi har känt varandra hela livet och då menar jag verkligen hela livet. I alla fall, hennes recept på att bota en förkylning var konjak med varmt vatten och honung som man sen sveper. Jag tänkte att va fasen, värt att prova. Eftersom vi inte har någon konjak tog jag en av Mr D´s mindre attraktiva whiskeys och hällde i vattnet. Jag toppade med färskpressad apelsin och honung. Sen svepte Mr D och jag varsin (jo han är sjuk han också). Jag har ju varken lukt eller smaksinne kvar men enligt Mr D smakade det skit. Jag har efter 2 timmar inte känt någon positiv effekt, Mr D sa att han kände sig konstig i huvudet (jag tog bara 2 msk om det är någon som undrar om han blev full:)) Summan av kardemumman är att låta bli spriten och gå på det säkra kortet, lakissmakande hostmedicin.

På söndag fyller Vilgot 1 år. Det har gått knasigt fort. Fast det är megamysigt att han knatar nu.

Om 30 dagar är det Göteborgsvaravet. Är det någon människa i denna blogvärlden som vet hur jag ska lägga upp min träning när denna djälvuskförkylning har släppt greppet om mig?! DET VILL SÄGA OM DEN SLÄPPER TAGET?!

Vem vill dö 7 år i förtid? Inte jag!

Igår tittade jag lite på ett program som heter Kattis o Company. Jag tajmade in programmet så jag fick se en kirurg vars namn jag inte kommer ihåg prata om det här med positiva tankar kontra negativa tankar. Han sa, att har man en positiv hållning till livet dvs att man tror att det faktiskt blir bättre och bättre och är man tacksam för det man har samt till sist, att man är förlåtande kommer man bli en mer tillfreds människa. Dessutom pratade han om att man ska fokusera på resan till sitt mål och inte bara tro att lyckan finns i målet när det är uppnått. Jag är så otroligt tacksam för det jag har, världens finaste kille som just nu ligger och sover i sin säng, en fantastisk sambo som alltid finns vid min sida, en familj och vänner som alltid ställer upp och som älskar mig vad jag än gör.

Trots att det är så lätt att välja den positiva vägen väljer jag ibland att grotta ner mig i det negativa som att jag är sjuk, jag kommer aldrig att kunna springa Gtb varvet på en bra tid, jag trivs inte med mitt jobb etc...Något som är ganska så vanligt tror jag. Så, istället för att dö 7 år tidigare än alla er som är positiva och inte låter sig slås ner (för det gör du om du går runt och är en sur och negativ människa) ska jag nu utmana mig själv med att i en månad vara mitt allra bästa, mina negativa tankar ska vändas och jag ska tänka positivt och blicka framåt. Och denna månaden ska bli till halvår som ska bli till år som ska bli till 7 års plus i slutändan.

Dagen ägnas åt vila och lek med min Vilgot. Som Cykelmygg-Katarina brukar uttryck det, man ska springa hela livet.... Vad gör det då om man är sjuk några dagar?

Patrik har rätt

Jag har aldrig gillat Patrik Isaksson. Helt ärligt har jag aldrig stått ut med att lyssna på honom. Men han sjunger i en låt "tillbaks till ruta ett". Och det är så sant Patrik. Idag fick jag gå tillbaka till ruta ett och sona för min dumdristighet. Vila idag och eventellt jogg imorgon. Nu ska den här jävla förkylningen som bosatt sig i min kropp försvinna.

Snabbdistans

Jag hade satt min älskade Garmin på 10k som skulle springas på 48min. Jag började med uppjogg på 2k. På min väg möttes jag av många tappra MFF supportrar som var på väg till Malmös nya stadio för att se sitt lag vinna. Mr D har varit lite smånerövs och peppad hela dagen för premiären. Jag väntar med spänning på hur premiärmatchen var.

I alla fall. Efter 2k satte jag på min Garmin och ökade farten. Som vanligt kunde jag inte hålla mig till planen utan sprang på lite för fort. De första 5k sprangs i 4.30 fart vilket ledde till att jag fick stanna klockan och hämta andan ett par minuter. Jag satte igång igen med tanken på att göra klart de resterande 5k. Jag ökade igen och lyckades hålla ett tempo under 4.40 i 3k sen orkade jag inte mer. De sista 2k blev det nerjogg. Totalt 12k varav 8k snabbdistans uppdelat på två etapper i 4.36-fart, medelpuls 165, maxpuls 173.
Jag får göra om och göra rätt nästa vecka, ta det lite lugnare och inte skena iväg. Jag ville springa 10k sammanhängande och inte dela upp sträckan eller korta ner den.

Nu ska jag mysa med min mamma som är här nere för att hjälpa oss passa Vilgot imorgon.

Lite fart i benen

Äntligen fick jag sätte lite fart i mina uttråkade ben! Jag hade bestämt mig för att köra lite korta intervaller, bara för att se om det gick att trycka på lite. Det gick, även om det kändes att man varit sjuk och borta ett tag. Fört blev det 4k uppjogg i lugnt tempo. Därefter 10x400m med 1min vila mellan varje i Pildammsparken. Tiderna blev:
1.36, 1.39, 1.41, 1.43, 1.45, 1.46, 1.43, 1.39, 1.38, 1.39

2k nejogg, tot 10k.

Tiderna är inget jag vill briljera med. Jag vågade inte ge 100% men idag gör det ingenting. Jag ville släppa loss benen och känna lite på flåset. Det är underbart att få svettas och ta i.

Var inne på cdon och laddade ner lite musik, The Sounds har släppt en ny låt som jag bara var tvungen att ha. Jag vet att det kan vara lite tonårsvarning på The Sounds men det skiter jag i för me like.

Att piffa till

Jag är en rejäl vanemänniska vad gäller löprundor. Jag är helt fast i mina rundor och springer sällan ur ramarna. Men idag när solen sken och mitt leende inte gick att bräcka tog jag ut svängarna lite. Jag sprang samma 12k runda som alltid men istället för att springa på samma sida och korsa vägarna vid samma punkter, valde jag idag andra sidan och korsade ve och fasa vägen på andra ställen. Jag sprang jämte cykelvägen istället för på den. Jag piffade helt enkelt till min runda idag. Märklig människa det där kanske ni tycker. En helt korrekt tanke.

Som sagt 12k utan Garmin men i ett skönt tempo. Bra flyt trots något för hög puls. Härliga människor som flanerde runt och njöt av solen. Det är najs nu.

Nya tag

Äntligen känns det som om vad-det-än-är-jag-haft-i-min-kropp håller på att släppa. Solen skiner, mina killar ligger och vilar. Jag njuter av ensamheten och ser fram emot en liten löprunda.

Hjärtat slår lite snabbare när jag tänker på att jag snart ska få köra lite fartpass igen. Härligt, nu är det bara raka spåret till Göteborgsvarvet som gäller.

Tung start

5k varken mer eller mindre. Hög puls och en massa hostande efteråt. Usch vad det är tråkigt att vara sjuk och usch vad det tär på självförtroendet. Jag körde lite coreövningar efteråt, något som jag helt halkat efter med den senaste veckan. Vilgot mår tack och lov bättre. Även om han är snorig och hostar han också så är han pigg och glad och det värmer mitt hjärta. Imorgon är en annan dag, kanske, kanske mår jag bättre:)

Ikväll blir det nyttighetsburgare med goda vänner och lite spel. Jag är inte överförtjust i att spela spel men eftersom Mr D gillar att spela spel får jag också gilla det ibland. Det har varit underbart väder idag, vi har varit ute och tittat på änder i parken och ätit sallad på ett av mina favvofik.

Ha en skön kväll.

Omfall

Omfall är ett ord som stämmer klockrent in på min dag. Vi, vår lilla familj skulle åkt till Stockholm idag men så blev inte fallet. Min lille kille är tokförkyld och efter mycket velande fram och tillbaka bestämde vi oss för att stanna hemma. Tur i oturen kunde vi boka om våra flygbiljetter och ska sikta på sista helgen i april stället. Jag skulle ha tagit en runda med fröken Snork men får hålla tummarna att hon kan vara sällskapsdam åt mig då istället.

Nåja, vi ska ju få fint väder i påsk och jag börjar känna mig okej för en löprunda. Förhoppningsvis kan jag fylla påsken med en del härliga löppass. Jag tänkte starta upp lite lugnt så får vi se vart dojjorna bär mig.

Om man inte tränar

Om man inte kan träna så kan man ju i alla fall bygga upp lite underhudsfett.

Buhuu

Blähä vad det är synd om mig. Jag har mått bra eller i alla fall hyfsat bra hela dagen men efter middagen var det någon som slog mig i huvudet med stekpannan som stod på spisen i köket. Nu ska jag på nytt dra täcket över huvudet och sova mig frisk.

Igår satte jag ihop ett schema över min träning fram till Gtb varvet. Det blir hårt men kul och jag satsar på tre fartpass i veckan och två-tre lugna pass. Målet är alltid att genomföra alla pass men sen pang kommer livet emellan och jag hamnar i en dipp på grund av sjukdom eller tidsbrist. Jag har insett att även om mitt mål på 1.40 inte uppnås den 16 maj och jag kommer bli besviken och übersne så måste det få vara okej. Jag springer för mig, jag springer för att må bra, det jag gör ska jag göra med glädje. Jag kan inte hjälpa att jag blir sjuk och inte kan träna men jag kan hjälpa om jag grottar ner mig för mycket i det. Var sak tar sin tid. 39 dagar kvar, fokuserad träning och mycket sömn blandat med många pussar från Vilgot kommer göra mig stark tills jag står på startlinjen den 16 maj.

Så det så!

Nu ska jag ta en alvedon, dra något gammalt över mig och sova tills imorgon bitti. Då ska jag vakna upp frisk som en nötkärna och använda all min energi till att springa en runda i underbart väder. Jag tänker bara vara sjuk idag så det så!

En sväng i solen

Hosta och lite hög puls tillsammans med 5 timmars sömn. Sådär bra. Men sen så har jag varit och köpt ett par blå och ett par rosa löpstrumpor som jag bara måste testa. Jag skulle titta på/köpa lite nya tränigskläder men fasiken vad tardigt utbud det är på Stadium. Nu ska vi ju upp till Stockholm över påsk så jag får helt eneklt passa på att besöka Runners Store.

Solen har tittat fram och värmer ute så jag måste bara ut och skaka om benen på en Garminfri sväng. Ingen Garmin = lugnt och fint pass.

Igår var våra vänner här och jag berättade att jag bloggar om min träning. Jag har varit hemlig med mitt bloggande för mina vänner fram till nu. Så hej på er, hoppas ni tycker om min blogg:)

Tack Katarina för igår, en jättetrevlig date som jag hoppas vi kan göra om snart igen. Det är härligt att få nörda ner sig i löpningens stora under med någon likasinnad.

Vad säger ni, går det?

Är det farligt att träna när man har ont i halsen? Kan man inte ens få springa några kilometer i lugnt tråkigt tempo? Jag vill ju så gärna! Ingen feber, inget annat som gör ont, går det verkligen inte?

Ikväll kändes benen bättre än jag trott. Jag sprang på utan garmin och utan musik i öronen. Det var tyst, mörkt och mysigt. 10k i härlig fart.

Tröskelintervaller i skymningen

Finns det något bättre än att sticka ut och springa när skymningen infunnit sig.
Luften var underbar, det var tyst och jag var laddad till tänderna.

Härliga underbara intervaller i tröskelfart skulle det bli och det blev det också! Jag drog till Pildammarna och värmde upp i 2k därefter blev det 3 x 3k intervaller i just tröskelfart.
Det blev lite varierat resultat beroende på att jag under första intervallen försökte kolla klockan samtidigt om jag sprang. Det gick sådär. Andra varvet bara sprang jag på känsla, tredje varvet likaså även om jag visste att det var en aning snabbare än tänkt.

intervall 1: 14:32 min, 4.51-tempo lite väl sakta, medelpuls 161
intervall 2: 13:37 min, 4.32-tempo, ökade på men det kändes ändå helt okej, medelpuls 165
intervall 3: 13:17 min, 4.26-tempo, det var jobbigt och den sista km var tuff, medelpuls 168

Med nerjogg blev det totalt 12k idag. Nu ska jag sova gott. Lär väl ta ett tag att komma ner i varv, det är nackdelen när man tränar sent.

April april

Just det. Jag blev lurad och det var inte ens roligt:). Det hade inte varit någon Paula på tåget. Känner mig verkligen grundlurad.

Idag väntar intervaller men det blir sent. Mr D är hemma 19.30 så jag får ge mig ut då. Visserligen har de barnpassning på SATS men jag vet inte om Ville är så pigg på det. Kanske kan jag inte hålla mig så länge. Jag skulle så gärna vilja genomföra ett bra intervallpass där jag orkar hålla bra tempo. 3x3k i tröskelfart med upp och nerjogg hade varit super. Nu sover Vilgot och jag ska diska, inte alls lika kul som att springa intervaller.

Min Paula

Mr D ringde precis, han hade suttit i samma vagn som Paula Radcliff på tåget till Köpenhamn. Min Paula hade suttit i samma vagn som Mr D. Hur kul är inte det!