God jul

Ho ho ho...vad det snöar. Hoppas våra familjer kan komma imorgon. Annars blir det en massa vidrig senapssill för mig och Mr D att äta. Och en satans massa julgodis för i år har jag gått all in!
Jo, jag är ledig idag eller ledig och ledig. Jag agerar hemmafru. Ett inte alls så charmerande arbete som det jag får lön för. Jul spenderas hos oss och dammtussarna måste bort!

Vet ni vänner, igår sprang jag trots att klockan var 19.oo! När hände det senast??? Och det var riktigt vackert ute. Man får njuta av all denna lyxiga snö trots att den ställer till med problem för en del.

Snart är året slut och summan av kardemumman är att det varit ett super år. Löpmässigt har det varit kasst men allt är ju inte bara löpning........eller? Jag har ju gift mig med den stilige Mr D, sett NY, persat på milen, träffat bloggvänner, druckit riktigt fina viner gott sällskap, talat om livet, fått skratta i kapp med vår Vilgot och fått upplevelser utöver det vanliga. Vad kan man mer önska sig? Dessutom har jag återigen fått uppleva hormonernas inverkan på min kropp och knopp. Djupa dalar och höga toppar är väl det som jag kan beskriva min höst bäst med. Ibland har jag inte vetat om jag ska skratta eller gråta. Under hösten har min kropp blivit otymplig och inte alls längtat ut till dojjorna i hallen. Min puls har blivit hög och tröttheten har slagit mig i huvudet klockan 20.00 varje kväll. Vetskapen om vad som komma skall har skrämt mig samtidigt som det har skänkt mig stor glädje. De tre musketörerna ska bli fyra och jag ska återigen få dra runt på stan med en barnvagn och en latte i handen:) Jo, jag är gravid och det är därför jag inte varit så närvarande. Springer man inte utan mest ligger framför dåliga tv-porgram eller i sängen och bölar så finns det ju liksom inte så mycket att skriva om på en blogg som trots allt heter Annas Marathon. Snart är hälften gjord. Efter nyår är det bara nerförsbacke. Dessutom kallar dojjorna på mig igen. Vilken härlig julklapp.

God jul på er alla och ta hand om er.
Kram.

Kvällsprommenad

Ikväll var jag ute och gick i det fina vintermörkret med en riktigt fin vän. Jag är ingen gångare, jag är löpare men ibland, när man får ett telefonsamtal från den fina vännen som vill ut och gå får man helt enkelt passa på. Jag valde helt rätt när jag hängde på!

Jag skulle egentligen lagt mig för ett tag sen. Är trött och ska upp riktigt tidigt i morgon men så hamnade jag inne på min blogg som jag den senaste tiden knappt tittat in på. Det finns en orsak till att jag inte bloggat. Tids nog återkommer jag mer frekvent med inlägg både här och hos er.

På jobbet har jag hittat ett riktigt utmanande uppdrag som kommer att utmana mina känslor, funderingar och arbetsmetoder. Precis så som jag vill ha det. Mina stora drivkrafter kring jobbet är utmaningen i det nya och svåra och viljan att lära mig något nytt. Daniel frågade mig för en tid sen hur jag skulle känna om jag var nöjd med mitt jobb och om jag ville vara nöjd. Det var egentligen inte så svårt att svara på hans frågor. Jag vill inte vara nöjd, jag är skiträdd för att vara nöjd. Att vara nöjd för mig är som att kapitulera och inte vilja mer, inte ha hungern kvar. Men det är högst personligt.

Nu ska jag sova. Hörs snart.

Det är verkligen helt underbart med all snö vi fått. Landskapet är så mycket vackrare än det gråtrista vi Malmöbor annars är vana vid. Idag är jag ledig och jag och Vilgot ska upp till LA, den fina lilla staden jag kommer från. LA är en förkortning av Laholm. Nördigt men sant.
Innan dess hade jag faktiskt tänkt köra mitt första löppass i snö detta året. Får se om jag kommer hem som en istapp.

Alive

Jodå jag lever även om jag varit lite under isen. Tur för mig att vattnet inte var fullt så kallt:)
I ett grått och hyfsat trist Malmö ler själen en smula mer än den gjort den senaste tiden. Jag har matat arga vargar och de har skrikit efter mat. Men livet vänder och solen hittar in i kroppen när man minst anar det. Träningen har det i ärlighetens namn gått sisådär med. Ibland inget ibland mer. Alla har vi svackor. Jag vet varför den är här och gnager på mig. Jag vet att den snart är bortblåst men likt förbannat jävligt jobbig när man är mitt i den.

Hörs snart. Kram alla fina!

Ljuvligt gott

Jag har precis varit ute och rastat mina springa-snabbt-skor. Ni vet de där orange, lätta, underbara skorna jag köpte för ett tag sedan. Tekniken blir så mycket bättre genom att då och då springa i så lätta skor. Tänk om man alltid kunde göra det. Kan man det? Gör ni det?
Under tightsen fanns även mina nyinköpta Zensah Leg sleeves från sportwell. Lila och fina och väldigt sköna. Tröttheten har bitit sig fast i mig och jag märker att det som gör mig pigg är att träna. Endorfinerna kickar igång systemet. Jag håller så smått på att utforska den vegetariska köket igen. Jag har kommit in i en period där kött går bort. Jag vet inte varför jag i perioder kräker vid tanken på kött men så är det. Ikväll blev det matvete med apelsin och mynta, rostade tomater med hemmagjord tomatsås på färsk basilika och vitlök. Till det stekta champinjoner med färsk spenat och stekt hallomi. Ljuvligt gott.

Mycket vill ha mer

Jag är 34 år men känner mig som 24. Jag är mamma, jobbar fulltid, tränar i snitt 5 gånger i veckan, pluggar från och till på universitetet, håller så smått på att starta upp ett litet hobbyföretag, är tokkär i Mr D och älskar mina vänner och biblioteket. OCH! jag ska på måndag börja en grundkurs i modeteckning!!!
Mycket vill ha mer. Jag vill alltid ha mer av allt. Av Vilgot, av kunskap, av möten med underbara energirika människor, av nya utmaningar, av träning och rekord. Jag vägrar prioritera bort någon del av mitt liv.
Intill ser ni Malmö högskola, en fin byggnad som blir finare när ljuset faller på.
Igår tränade jag spinning på jobbet. Effektivitet!. Jag har dock fått känslan av att just dessa inpressade och tidseffektiva pass oftast blir skitpass. Jag blev trött men det var inte kul.

På bilden intill ser ni en liten del av min fina gardin på mitt rum som jag har på jobbet. Jag drömmer om att få måla stora färgglada blommor på väggarna och ha tokrosa gardiner.

Det du Mr chef, det hade varit nå´t!

Träningsvärk

Vaknade med träningsvärk i kroppen i morse. Efter en snabb genomgång av gårdagen i huvudet kom jag fram till att det faktiskt inte blev någon träning igår och jag förtod inte var värken kom ifrån. Inte förrän jag var på dagis och en annan mamma sa att hon hade ont i kroppen efter städningen. Jamen såklart. Vi städade på dagis igår. Tydligen kan man få träningsvärk av att städa. Betyder det att jag städar för sällan hemma eftersom jag aldrig får träningsvärk av det då eller att jag städar för dåligt?

Lunchen är avklarade. Det blev veggo på Govindas igen. Kan inte hålla mig ifrån stället.
Om ett par timmar är det spinning. Kan kanske inte bli bättre än såhär en helt vanlig måndag.

Kuperad dag

Idag har det varit en lite berg-o-dal-bane -dag. Jag vaknade med ett leende på läpparna men på något sätt lyckades jag mata den trista vargen. Det är bara jag som väljer vilken varg jag vill mata eller hur? Jag sparkade mig själv i baken och släppte det trista och välkomnade solen in.

Vilket kanonväder vi haft idag. Underbart. Vi drog ner till stranden för lek och fika.

Igår blev det åka av på hojjen med Katarina (http://www.cykelmygg.se/) i spetsen. Oj vad vi gav järnet. Så kul och jobbigt det var. Vi knöt nävarna, tog tramptag för tramptag och sekund för sekund. Allt precis enligt Katarina mantra. Vi kom i mål och ALLA i spinningsalen var nöjda med sig själva. Härlig fredag. Och jo, det blev lite mysjogg också men inte 05.00 utan 10.00. Det funkade precis lika bra då.

Nu ikväll har jag precis varit ute på 60 minuters distans i ett behagligt tempo. Jag vet att det finns en massa andra saker man kan och säkert bör göra en lördag kväll men inget av de sakerna tilltalade mig idag. I kväll var det ju party på Malmös gator för sjuttsingen:)

Mys

I söndags åkte mössan på och jo det blev svettigt efter ett tag. Imorgon bitti får den nog åka på igen. För jag hade tänkt att mysjogga innan frukost imorgon. Men det blir bara mysjogg för på eftermiddagen ska jag lägga 55 minuters spinning bakom mig i sällskap med Katarina(http://www.cykelmygg.se/). Då kommer det inte att bli mys, det lovar jag er.

Finväder idag

Löpning efter lunch i finväder. Jo man tackar. 4 tusing i ett ett våldsamt tempo med 1 min vila. Herrejesus vad trött jag var. Jag kastade mig på marken och flåsade efter den fjärde. Precis så det ska vara. För känns det inte, är det förmodligen något annat än intervaller man springer.Tempot var bättre och vilan kortare idag jämfört med tidigare. Det blåser här nere och vid stråket kring Torson var det med, mot, sid och gud vette vad med vind.


Lintotten Vilgot var i djungelrummet när jag kom till dagis. Så mycket glädje, så mycket spring och så mycket nyfikenhet.
Lunchen idag spenderades på mitt nya favoritställe i Malmö, Govindas. Veggo restaurang. God mat som ger värme och energi till kroppen.

I own the night

Nu är det mörkt som natten ute. Älskar dessa mörka kvällar och har inget emot att snöra på mig dojjorna. Det är då jag äger Malmös gator.
Men just ikväll blir det ingen löpning. Och det blev det inte igår heller. Suget finns och jag vill men orken säger stopp. Egentligen är jag full av energi men energin vill gå andra vägar än ut på gatorna. Anledningen till mitt energitillskott och mitt mer-än-vanliga-klurande-över- livets-alla-förmågor är Lou Rossling. I torsdags var jag på en föreläsning med Lou Rossling. Underbara kvinna, som jag älskar dig Lou;) Fyra saker bär jag med mig från din föreläsning:

• Barn föds men stjärnögon, det är vi vuxna som släcker dem.
• Det säger mer om dig som tänker tankarna om mig och mitt liv än vad det säger om mig som lever i det.
• Skulle du vilja vara din egna medarbetare?
• Vilken varg vill du mata, den positiva eller den negativa?

Mmmm ibland händer det bara.

Att bli älskad... av Olga:)

"Det är bara skottlossning" sa Mr D för en stund sen efter att vi hört en knall. Det är bara i Malmö man kan säga så. Visserligen med ironi men visst ligger det lite i det. Skottlossning hör till Malmöitens vardag. Klimatet är hårdare sägs det. Sant eller inte, jag vet inte. Helt klart är att samhället misslyckas varje gång någon avfyrar ett skott, knivskär eller på annat vis misshandlar någon. Igår sa Paolo Roberto i Sommarpratarna att han som ung ville ha kärlek och när han inte fick kärlek ville han ha respekt. När han inte fick respekt ville han bli fruktad. Ligger något i det eller hur? Unga springer runt med vapen och vill bli älskade. Vad hände, när hände det? Idag hände det Olgor på Ribban i solsken. Olgor är tuffa. För er som inte vet vad Olgor är,
varsågoda:

2x400

2x300

2x200

2x100

Busenkelt tänker ni. Eller hur? 400 över tröslefart, 400 strax under tröskelfart, 300 över tröskelfart osv. INGEN vila, bara att köra på i 2k. Serievila 3-4 minuter och sen på det igen.

Jag pallade 3 stycken intervaller idag. Jag hade svårt att hålla ett bra tempo. Det gick för fort, hur det nu kan göra det:)

Så är det

Det börjar bli lite kyligt här i södern. Hösten har gjort riktig entré och jag älskar varje sekund av det. Älskar färgerna, regnet, mössan och mörkret som lägger sig på gatorna. Det enda jag skulle kunna vara utan är blåsten. Idag löparvila, imorgon korta intervaller.
Man blir trött när man inte tränar och man blir rastlös. Samtidigt vet jag att min kropp mår bra av vilan.

SVT ikväll var kvällens höjdpunkt. Sommarpratarna, ett program att älska. För jag älskar att lyssna på människors livshistorier och berättelser från förr. Samtal om livets mening och eventuella öde startar processer inom mig som oftast leder mig vidare.
I mitt jobb får jag lyssna på många livsberättelser och har insett att det fan inte är lätt. Livet alltså. Att åka på livets beg-o-dalbana är bland det svåraste som finns och ändå gör vi det varje dag, år ut och år in. Människan är modig. Så är det.

Äntligen

Jag kan inte fatta att mörkret redan lagt sig. Klockan är bara lite efter 19. Jag ska snart snöra på mig dojjorna för 90 minuters Malmölöpning. Jag har läst om enorma prestationer som ägt rum i spåren ute på Lidingö i helgen. Man blir varm inombords och jag drar på smilbanden när jag läser era berättelser om loppet. Mitt pass idag lär inte bli så kuperat, Malmö är platt. Det finns inte en enda backe att köra i. MEEEEN tröskelpass går finfint att genomföra. Och äntliiiiigen fick jag till det. Äntligen satt det där tröskelpasset som jag längtat efter sedan början på juni.

3x3k i 4.30-fart. Grymt och underbart. Jag rockade Malmös gator igår. Precis så som det ska vara.

Regnig dag

Idag är det en regnig dag i Skåne. Det är bara att börja vänja sig för många av höstens dagar här nere ser ut såhär. Men det är inget som stör mig. Jag gillar hösten skarpt. Har alltid gjort det.

Idag ska jag träffa min underbara vän L. Hon har varit mamma i snart 2 månader nu. Jag längtar efter henne. Från att ha träffats varje dag ses vi nu väldigt sällan och det är inte bra för själen. Hon är en av de starkaste människorna jag känner och ger mig lugn när livet känns som kaos. Dessutom får hon mig alltid att skratta. Underbara människa!

Idag ska jag även springa lite tröskel. Antingen 25 min tröskel eller 3x3k. Det senare alternativet lockar mest men jag vet inte om kroppen är redo för det än.

Jag hoppas att alla ni som ska springa Lidingöloppet får en härlig upplevelse.
Ös på och vila i mål:)

Stor Kram!

Min önskelista

• Tid för massage
• Löpskolning
• Nya utmanande lopp
• Ett riktigt bra boktips
• Ett härligt långpass till helgen
• En löparweekend på Österlen
• En inspirerande vegetarisk matlagningskurs
• En middagsdejt med mina tjejkompisar
• Tusingar i 4-min tempo

Till Mr D

Jag är redo, är du?

Bild lånad av google.com

Frustrationslöpning

Jag är fortfarande arg och besviken. Det känns som om jag fått en käftsmäll. SD ska inte ta över vår agenda. Det sägs att 5% har röstat på SD. Mycket skrämmande.

Idag blev det således frustrationslöpning. Benen ville ut, hjärnan ville ut, JAG ville ut. Jag ville ut i regnet och lugna ner mig. I dag var det också löparmåndag i Heleneholms IF. Jag hängde på två snubbar som skulle springa 7k. Mina ben tyckte det var alldeles lagom idag. Benen är rastade, hjärnan är rastad, JAG är rastad. Men jag är lika förbannad som tidigare.

Rasister i vardagen

Jag var nog inte riktigt medveten om Sveriges utgångsläge i detta valet. Jag har varit naiv och tänkt att SD ALDRIG skulle kunna ta sig in i Riksdagen. Vi svenskar är för utbildade, för upplysta för att låta oss påverkas av billig och snabb proparganda. Det var vad jag trodde i alla fall. Så fel jag haft. I Skåne la 10% av invånarna sin röst på SD till riksdagen. Rasismen är utbredd och har nu blivit vardagsmat. Mina grannar väljer att ta den enkla vägen istället för att se sitt egna ansvar och del i samhället som vi lever i. Framtiden bygger inte på utanförskap och stängda gränser eller att vi delar in människor i olika fack efter hudfärg. Jag skäms för att vara svensk och skåning och jag skäms för mänskiligheten. Har vi inte kommit längre än såhär år 2010?

90 min njutlöpning

Det blev ingen skogsrunda, det blev en Malmörunda. Och vilken härlig runda det blev! Solen sken på mig och värmde mina lite stumma ben. 90 minuters långsam löpning som blev riktigt behagliga. Officiell tid från igår är 44.07. En tid jag såklart är jättenöjd med. Imorgon väntar en ny vecka med nya möjligheter.

Härligt

Vilken dag som ligger framför oss! Solen skiner i Skåne och Malmö ligger tyst i väntan på att dess nvånare ska vakna. Kaffet är på och snart ska första koppen intas i soffan med Vilgot.

Idag ska vi gå och rösta. Det är förväntan i luften och jag ser fram emot en kväll med valvaka.

Idag lockar skogen. Bokskogen eller Skrylle ligger nära till hands. Jag vill springa upp och ner i spåren och få lite härlig luft i mina lungor. Innan dess är det gårdsstädning på dagis som gäller. Ha en fin söndag.

Jag vet inte vad man ska säga...

Veckan som gått har i ärlighetens namn inte varit den bästa av träningsveckor. Löpningen har känts katastrofalt dålig och jag har mest genomlidigt passen. Hade jag inte på förhand anmält mig till loppet idag hade jag med stor sannolikhet hängt på lekplatsen kl. 13.40 istället för att stå på startlinjen till Skanörsmilen. På plats var Daniel och Katarina. Härligt att se er båda igen. Daniel sa att det förmodligen skulle bli sidovind och jag ville så gärna tro honom. För sidvind är sååå mycket bättre än motvind. För vind har det varit här nere, både idag och igår.

Fokus idag låg på att peppa mig själv till att inte ha negativa tankar, inte känna cementklumparna i benen och inte stanna och gå. Jag lovade mig själv i starten att inte fokusera på tiden. Vid 1k bestämde jag mig för att inte titta på klockan förrän jag passerat 5k. Jag kommer inte ihåg vad klockan visade då men mitt nästa mål blev att inte titta på klockan förrän det var 1k kvar. Detta löfte höll jag. Vid 9k hade jag varit ute och sprungit i 39 min och någonting. Jag förstod att jag kunde och skulle med största sannolikhet komma under 45 min på milen. Dojjorna tog mig i mål och den sista kilometern gick lika snabbt som den första, i 4.10-tempo. Jag spurtade till och med i mål. Jag sprang även om den ca 12-åriga killen som legat 5 meter framför mig hela loppet. I mål stängde jag av klockan på 44.06!!! Jag har ingen officiell tid än men om Garmin inte ljuger alltför mycket ligger min tid kring 44 minuter. Direkt efter racet gick jag fram till den unge löpförmågan och tackade för hjälpen. Jag sa att han var grym och hans mamma växte nog en halvmeter av stolthet. Han älskar att springa sa hon. Det syntes, bra jobbat killen!
Jag sprang därefter på Linn som susat förbi mig i starten. Jag fick även hejjat på Emelie som jag hoppas få se mer av i framtiden på måndagsträningarna. Det är fantastiskt med lopp. Trevliga och glada människor som direkt ger ett härligt avtryck.

Min hejjarklack bestående av min lilla familj, Vilgots kompis och hans familj stack till Café Aldo i Skanör för att umgås och fika gott. Ett riktigt trevligt ställe. Katarina ringde och jag fick reda på att jag blivit TREA i damklassen. Hallå TREA! Jag har aldrig blivit trea, jag har aldrig blivit någonting i löpväg innan. Jag hade inte en tanke på att min löpning idag skulle ge mig en tredjeplats. Det fanns inte i min värld och eftersom resutatlistorna enbart visade männens resultat när jag stod där fick jag heller inte reda på min fina tredjeplats. Min första och förmodligen enda pallplats och så är jag inte där!
Det innebar ju såklart att Katarina och Linn kommit etta respektive två. Varför fattade jag inte det då? Det går bra för Anna nu, först målmissen i 5k på Iformloppet och nu detta. Lite knasigt är det allt.

Men tjejer, stort grattis till er, Katarina till din första plats och till dig Linn för din andra plats!
IDAG GOTT FOLK VAR DET MORSORNA SOM ROCKADE SKITEN UR SKANÖR!!!

Tankar om tankar och frihet

Jag vet inte hur det är med er, men min hjärna går på högvarv nästan jämt. I alla fall känns det så. Det är tankar som far fram och tillbaka, ut och in. Oftast är det tankar om framtiden, vad jag vill, hur jag ska gå till väga, vad jag vill göra eller inte göra. Hur långt jag ska springa, vad jag ska springa och så klart vad jag ska laga till middag. En salig blandning. I bland har jag svårt att sitta still för jag vill ta tag i mina tankar direkt. Otålig, my middle name. Löpningen räddar många gången mig från att bli tokig. När jag springer får tankarna fritt blås och kanske till och med blir utblåsta:). Ibland, när det vankas intervaller finns inga tankar alls. Inte på mer än på att jag ska överleva. Det kan också vara skönt. Skönt för huvudet att få vila. Idag blev det en behaglig runda på 35 minuter innan lunch. Benen kändes som vanligt igen. Gött.

På söndag är det val gott folk. Jag har inga som helst problem med att välja vad jag ska rösta på och jag ser verkligen fram emot att få lägga min röst på söndag. Jag ser det som lite av en högtid att gå till vallokalen, gå in i båset, bli avprickad och lägga ner mitt valkuvert i lådan. En handling för frihet som i min värld är självklar att man gör. Har du inte bestämt dig för vem du vill ska leda Sverige, kolla in debatten ikväll på SVT. Ett bättre fredagsnöje får man leta efter.

På eller av?

Tänk om man alltid hade fått ha pigga och snabba ben under sina pass och fått till det där lilla extra. Önskedröm? Många skriver i sina bloggar om löpningen som en drog. Jag är inte sämre eller bättre i min syn på löpningen. Flyter löpningen på fylls jag av tillfredsställelse. Jag känner mig stark och nästan oövervinnerlig. Känns löpningen seg, jobbig och tung blir jag sur och förbannad och kan till och med bli låg. Om min inställningen till löpning och den sk. drogen är hälsosam eller inte kan diskuteras. Jag tänker inte fördjupa mig mer i det. Jag är vad jag är och just nu är jag förbannad och sur för att intervallerna gick piss idag. I dag var den härliga känslan borta som jag så vitt och brett galt om. Idag fick jag möta både väggen och uppgivenheten.

JAG VET att man måste få ha skitpass där allt känns piss. JAG VET att kroppen inte alltid är på. Men jag vet också hur det känns när kroppen är PÅ, hur stark och snabb man känner sig. Den känslan är helt klart överlägsen den där tråkiga sega känslan. På lördag smäller det och då spelar det ingen roll om kroppen är på eller av för JAG kommer att vara PÅ.

På date med löparsnäckan Ingmarie

I helgen var jag och Daniel i underbara Stockholm. En fantastisk stad på många sett. Framförallt är det en mycket vacker stad. Idag är det måndag och jag är lycklig och varm in i själen. Vi var i Stockholm för att träffa våra härliga vänner. Vänner som jag saknar och önskar att jag kunde träffa oftare. Vänner som jag får uppleva livet med och som ger mig energi i överskott.

Helgen avslutades med 65 minuters härlig löpning med fina Ingmarie. Ingmarie tillhör definitivt en av de vänner som ger mig värme och energi i överskott. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Ibland är livet häftigt. Jag har aldrig träffat Ingmarie och ändå kändes det som om jag känt henne jättelänge, som att hon är en gammal vän där samtalet fortsatte där vi slutade förra gången. Jag har genom mitt bloggande träffat ett gäng superfina människor som jag aldrig hade fått möta om det inte varit för bloggen. Härligt.


Solen skiner, det är en fin kväll i Malmö. Mina dojjor väntar i hallen, nu ska jag bara se till att få på mig dom också;)

Om varför det är så satans kul att springa intervaller

Är du en person som hatar intervaller?Kanske är du rädd för att du inte ska orka eller för att det ska göra ont?

Så fel du har!!!

Skit i dina rädslor, ta dig bortom hatet och låt det göra lite ont. För intervaller rockar!

Hemligheten ligger i att man ska lägga sig på sin nivå i intervallerna och träna utifrån SINA egna förutsättningar. I början på sommaren när jag satte igång att springa så smått efter mitt långa uppehåll sprang jag inga intervaller alls. Efter ett tag kom suget efter att få ta i. Då låg mina tusingar i 4.50-5 min fart och jag gjorde 4 stycken. Efteråt var jag helt slut men på ett positivit och energigivande sätt. Ganska snabbt sjönk farten till 4.30-4.45 fart på tusingarna och där har jag legat fram till för ca en månad sen. Jag har succesivt kapat farten. Sist jag var ute låg farten på 4.20-4.25 fart. Min ambition vid dessa pass har varit att genomföra fyra tusingar med 2-4 min joggvila.

Tusingarna igår gick i 4.13-4.18 fart, 2min gåvila och jag genomförde 6! stycken!!! Visserligen fick jag bra skjuts i ryggen på två av intervallerna, passande nog de två sista. Å andra sidan fick jag kämpa i motvind med ett par så det gick jämt ut. Jag har aldrig sprungit 6 tusingar under ett pass så lyckan var total igår.

Svaret på varför det är så satans kul att springa intervaller är att du får snabba resultat. Ge dig själv 2-3 månader , träna olika intervaller och du kommer känna snabbheten i dina ben inom kort. Intervaller är roliga just för att kroppen får jobba, hjärnan får får fokusera på uppgiften och svetten får lacka. Dessutom BLIR benen snabbare. Jag kör igen nästa vecka, är du på?

Kinderägg för löpnördar

Så var det då äntligen dags för mitt premiärpass i Heleneholms IF och deras långlöparsektion.
Det var samling redan 18.00, inte den bästa tiden i vårt hem, det är mycket sällan jag kommer ut så tidigt på kvällarna.

Jag joggade bort till samlingsplatsen, en bit på 4k. Jag trodde att passet ikväll skulle bestå av ca 1 timmes löpning i behagligt tempo. Nu blev det inte alls så. Nu blev det milen i 4.45 tempo där de sista km gick i 4.30-tempo. Jag kunde valt en kortare sträcka och ett annat tempo men poängen var att man skulle tänja sina gränser lite. Jag valde därför milen och hade sällskap med en far och hans dotter. Jag tycker att det är härligt att far och dotter springer i samma klubb och tänkte under passet på min egen pappa som fick mig att börja springa i 16-års åldern. Han och jag i en löparklubb tillsammans, underbar tanke.

I vilket fall som helst var far och dotter mycket trevliga och hjälpte mig fram längs banan. Vem hade kunnat ana att Malmö gömmer alla dessa fina grus stigar som går upp o ner.
Väl i mål visade det sig att man duschar och sen fikar innan man skiljs åt. Jag hade inget ombyte med mig och skulle jogga hem så jag tackade nej till fikan denna gången. Benen var tunga och jag var glad när jag gick innanför porten. Nästa gång blir det cykel till träningen och fika efteråt.

Inte nog med att jag fick en genomkörare på milen. Jag fick trevligt löpsällskap och ett riktigt bra långpass:) Som ett Kinderägg för en löpnörd!

Rock n´roll löpning

Efter släktträffen i lördags avslutade jag dagen i ett par knallorange löparskor på gatorna i ett halvmörkt Laholm. Jag kopierade löpardrottningen Katarinas (cykelmygg) 10x2min upplägg och formligen öste på med rock n´roll löpning under drygt en timme. Det var riktigt längesen benen kändes så pigga och ivriga på att få köra intervaller. Tänk er känslan att kunna ösa på i samma jämna fart under 10 intervaller med sällskap av Pearl Jam i öronen. Jag gillar ju inte ens Pearl Jam men i lördags kväll kom vi fantastiskt bra överens. Det kunde liksom inte ha blivit bättre. I går blev det ofrivillig vila. Jag hade tänkt springa lååångt men Zlatan kom emellan. Zlatan är i Malmö och stan har drabbats av Zlatanyra. Zlatan är husgud i de flesta Malmöhem och Stadion var fylld av folk i alla åldrar som ville se den store fotbollsspelaren. Hur mycket de sen tränade kan diskuteras. Kan dock konstatera att mina träningar ser lite annorlunda ut...

Fin start

I morse sa Vilgot att han var på bushumör. Jag kontrade och sa att jag var på kramhumör. Vilgot kapitulerade och gav sin mamma en bamsekram. En svårslagen start på dagen. I alla fall för mig.


Ingen löpning idag men en anmälan till Skanörloppet 10k den 18 september har det blivit. Man får passa på medan grytan är varm.

Gött

Satt och stirrade framför datorskärmen på jobbet idag. Fick mig liksom inte för att göra något vettigt. Satt säkert sådär i en halvtimme. Det kröp i kroppen på mig och det enda jag tänkte på var att jag snart skulle få sticka ut och springa. Tack och lov för att jag kan träna på jobbet en gång i veckan. Det behövs. Benen var ganska pigga idag även om de säkert hade behövt vila. Men alla pass behöver ju inte gå fort. Idag gick det i snigelfart längs Västra hamnen, Ribban och tillbaka via Slottsparken. Det har varit en riktigt fin dag i Malmö idag.
Jag visste att det skulle bli såhär. Så fort jag sprungit loppet i Trelleborg kom den där känslan tillbaka som jag inte fått känna på över ett år. Hur kunde jag glömma att det var så underbart härligt att springa så fort att kroppen skriker av utmattning. Nu vill jag ha mer. Faaaan va´gött det är att vara löpare!

Löparklubb

Idag känns det faktiskt helt okej att jag inte tog mig i mål. Jag kan skratta åt mitt elände. Hade jag tagit mig i mål hade jag slutat 6:a och det är inte fy skam.

På måndag ska jag testa Heleneholms IF och deras långlöparsektionen. Det ska bli riktigt kul. Tänk att få springa med likasinnade. Härligt. Jag har gått och tänk på detta i flera år nu men kom idag fram till att det är nu eller aldrig som gäller. Jag vill träffa människor som tycker om att springa och som kan ge mig input och tips. Jag vill jobba med löpskolning och teknik och springa långt i andras sällskap. Det kommer bli bra. Det är jag helt övertygad om.

Så otroligt korkat

Jag har sprungit iForm-loppet ikväll i Malmö. Jag valde 5k eftersom mina ben inte var 100% sen loppet i lördags. Dessutom ville jag veta vad jag springer 5k på.

Jag kom till starten ganska sent men hann med 5 min uppvärmning och småprat med de andra tjejerna som jag skulle springa med. Eller i alla fall ha picknick med efteråt. Folk började ställa sig i startfållan 20 minuter innan så det var ganska trångt men jag klämde och trängde in mig ganska långt fram. Jag sprang på, det gick nog lite för fort första kilometern och det satte sina spår. Efter 2k var jag vansinnigt trött. Beror kanske på loppet i lördags också. Jag vet inte riktigt eftersom jag aldrig sprungit lopp så nära varandra. I alla fall. Jag fortsatte på och kilometrarna tickade ner. Det var ganska glest med tjejer så det var inget problem att ta sig fram. Jag malde på och tänkte 2k kvar, 1k kvar osv. Vid ca 400m kvar delade sig banan och jag följde vad jag trodde var 5k markeringen mot MÅL. Tänkte att vi skulle springa ett varv på tallriken innan målgång men det begav sig ut på Baltiska vägen igen och vid 150m kvar började jag ana oråd. Efter ytterligare 100 m fattade jag att jag sprungit fel. Skrek på en funktionär, undrade var fan målet var men fick bara till svar en handpekning och att det låg inne på tallriken. Stängde av klockan med 7 meter kvar till 5k och började gå. Det fanns inget i mig som ville fortsätta tillbaka de 400m in i mål. Det fanns heller ingen kraft i min kropp att fortsätta framåt och springa 5k till. Stor besvikelse. Hur korkad får man lov att bli?

Jag har bara mig själv att skylla. Jag var alldeles för fokuserad på att inte tappa fart och på att ta mig helskinnad i mål och följde bara efter de tjerna som var framför mig. Viljan att springa fort var för stor för att ha koll på allt. Jag känner mig korkan och snuvad på en måltid. Tiden på Garmin med 7m kvar till de slutliga 5k visade 21.54. Men den tiden finns bara på min Garmin, inte på någon officiell sluttid. Där står bara DNF.

Nu är ju kanske inte detta något att hänga läpp för och i ärlighetens namn så har det mesta lagt sig. JAG vet vad JAG springer 5k på nu. Nu har JAG något att utgå ifrån när jag tränar.

Innan jag skriver hejdå för ikväll tänkte jag bjuda på två helsköna bilder från Trelleborgsloppet. Bilderna är lånade från Trelleborgsloppets hemsida.

Kunde man inte fått se okej ut på i alla fall en av bilderna:)

Hej då!

Nya tag

Precis så där känner jag nu. Jag vill ta nya tag och komma under 45 min på milen. Jag har möjlighet redan imorogon då jag ska springa iform-loppet här i Malmö. En möjlighet jag inte kommer att ta. Min kropp kommer inte orka med två lopp i racerfart med två dagars vila. Istället satsar jag på 5k. Det ska jag nog kunna fixa att springa lite snabbt i alla fall. Benen var tunga idag trots att de mått oförskämt bra sedan i lördags. Ikväll ska jag också påbörja min coresatsning. För visst får man väl kalla det satsning om man tänkt köra core tre gånger i veckan?!

Annars är allt bra. Läste i Runners att alkohol bryter ner kroppen. Inget jag tänkte på i lördags kväll men som jag blev smärtsamt medveten om i går. Kände mig som en looooooser. Men vad ska man göra när det bjuds till kräftskiva och serveras fantastiskt gott vitt vin till;)

Trelleborgsloppet

Igår gick det bra, bra mycket bättre än vad jag trodde. Det gick på 45.42 enligt min garmin. Enligt resulatlistorna gick det på 46.10. Var är det vajsing? Nu är jag ju superduper nöjd med en tid på 46.10 som är bra mycket bättre än de tippade 48 min. Och en halvminut hit eller dit kan nog kvitta i långa loppet men det är mysko. Loppet är 10k och går runt i Trelleborg. Det var ett ganska så lättsprunget lopp. Bara en ministigning som ifs kändes rejält i mina ben. Jag tog ut mig helt igår, sista kilometern gick långsammast men med hjälp av en vänlig själs knuff på axel gick det fortare. Det är skönt att veta att det inte fanns någonting mer att ge. Nu vet jag hur snabb jag är och vad jag har att jobba med. Jag vet också att jag måste anmäla mig till ett lopp snart igen.

I går fick jag även träffa både Daniel och hans fru Sofie. Två otroligt trevliga människor. Kul att äntilgen ha träffats. Med i bilen till loppet var Katarina. Hon sprang ruggigt snabbt. Stort grattis tjejen. Vann gjorde denna supertrevlig tjej.

Det är nu det drar igång. Tiden fram till nu har bestått av löpning och jag har fått lov att komma igång med bara löpningen. Nu vill jag utvecklas och stärka min kropp så att den håller och kan slå 46 min på milen! Att springa lopp är fantastiskt kul. Hur kunde jag glömma det? Tur att jag ska få göra det igen på tisdag!

Målet inför imorgon

Så här trött ska jag bli imorgon

Tips om ett bra inlägg

Mina tankar kring mat och vikt är minst sagt lite kluvna. Å ena sidan tänker jag på vad jag äter, är medveten om hur jag ser ut och undrar precis som karinnilsson gör i sin blogg om jag är smal, tjock eller mitt emellan. Hur vet man det liksom? Å andra sidan tänker jag FUCK YOU alla ideal och måsten. Jag är jag och jag trivs! med mig själv. Minst sagt kluven.
Gå in och läs hennes funderingar kring detta. Tack Karin för ett bra och tänkvärt inlägg!

Love hurts

Det började för ca två månader sen. Daniel tog upp sitt löpande igen. Då var resultatet på 5k
29 minuter. Igår var resultatet 23.20 minuter. En förbättring med nästan 6 minuter! Självklart är det underbart att han har börjat löpträna och jag hejjar fram honom till ytterdörren inför varje pass. Att han slog mig på 400 meter kan jag köpa. Han har det i sig som den gamle innebandyliraren han är. Nu har vi kommmit överrens om att mötas på 800 meter. Loppet går av stapeln om lite mindre än en månad. Jag är livrädd. Tänk om han spöar mig igen.
Egentligen skulle jag vilja möta honom på milen för jag vet att jag piskar honom på den distansen. Men det vore inte schysst. Fast å andra sidan ska jag göra det nu innan han kan klå mig på distansen. För fortsätter Daniel i denna takten kommer han att bli riktigt giftig om några månader. Love hurts;)

Inte bara snabb...

Räknas man som en riktig löpare om man bara har ett par löparskor? Jag har ALDRIG haft mer än ett par löparskor i taget och jag har ALDRIG ägt ett på racingskor eller lättviktskor (eller vad man väljer att kalla det för). Det var fram till idag. Kolla vilka fina nya orange nya löparpjuks jag har införskaffat. Inte bara blir jag snabb i spåret, jag blir supersnygg också. Hur kan man inte bli snygg med illorange skor med höga strumpor som tillbehör! Vilka blickar jag fick på min runda idag, bara att suga i sig;)

Det var faktiskt så att det var lättare att tänka på tekniken med lätta skor. En helt annan känsla. Varför har jag inte ägt sådana här dojjor innan?

Nu kan jag väl i alla fall räkna mig som en riktig löpare, nu när jag har TVÅ par!

Lite uppskattning

Mördarpasset med 200:ingar och 400:ingar stod på schemat idag igen. Jag var inte alls sugen på det men någonstans ville jag nog ändå genomföra det eftersom jag nu sitter här och skriver om det. Malmö är ju som Malmö är. Blåsigt nästan jämt. Jag lyckades dock fördela passet så jag fick hälften medvind och hälften motvind. Jippi!

Jag kämpar på med min teknik. Jag försöker få till det att springa mer på framfoten och tänka på min hållning och allt det där. Men det är svårt och så fort tankarna far iväg släpper jag tekniken. Idag gick det ganska hyfsat för intervallerna var så pass korta att jag kunde fokusera på tekniken hela tiden.

Till slut en tanke. Det finns så många kloka människor i min närhet. Människor vars tankar jag kommer i kontakt med varje dag. De flesta har jag aldrig träffat. Trots det känns det som om jag känner dessa människor så väl. Vissa känner jag igen mig i otroligt mycket, nästan så att det ibland är lite kusligt. Vissa ser jag upp till och drar i mig all deras visdom. Min löpning är egentligen bara en pytteliten del av min blogg. Det finns så många saker som gör det värt att logga in och skriva ett inlägg eller kommentera någon annans inlägg. Tänk att jag inte visste att denna världen fanns till för snart två år sen. Var har jag varit liksom? Vet egentligen inte vad jag vill med dessa rader mer än att på något sätt vis min uppskattning för alla er som bloggar och ger mig intryck som jag tar med mig både i spåret och i livet.

Har du tips?

"Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" av den japanske författaren vars namn jag inte kommer på i denna stund är en bok som jag för tillfället läser. En bok som jag ändå hade ganska höga förväntningar på men som har visat sig vara en ganska så halvtråkig bok. Jag läser mycket och väldigt varierat måste tilläggas. Jag har inga problem med att ha tre böcker igång samtidigt. Det kan vara allt ifrån inspirationsböcker till ekonomi till deckare och chicklitt men även levnadsskildringar och historiska dramer. Det finns egentligen inget jag inte skulle läsa.
Men tillbaka till den japanske författaren. Varför tycker jag då inte om hans bok. Mest tror jag det är för att jag tycker han verkar vara så tråkig. Han skriver, äter och springer. Han tar sig själv på för alldeles stort allvar vilket jag har lite svårt för. Han tillåter sig inte att sväva ut. Han gör inte sin löpning rolig utan känns väldigt statisk i sitt tänkande kring löpningen. Tänk om han kunde utvecklat sin bok så att han verkligen pratade om vad han pratar om när man pratar om löpning;) Nåja, det finns fler böcker på lager. Efter denna kommer "Born to run" vars författare jag inte kommer på just nu att läsas. Vad jag förstår finns det en del av er bloggare som läst den. Ser faktiskt fram emot att få tugga i mig den. Vad jag mer läser just nu?

• PD James FYren
• Hur man startar och kommer i gång med sitt företag
• Om Gud med Jonas Gardell

Har du boktips? Skriv gärna ner dom till mig.

Nervigt

Måndag igen. Det är bara fem dagar kvar sen är det dags för mitt första lopp i år. Komiskt, jag som trodde jag skulle springa en drös med lopp i år. Men det är så det är, man har inte alltid koll på vad som händer. Lite nervig är jag allt. Inte för att jag ska slå någon tid eller så utan mer för att jag vet hur jobbigt det kommer att bli. Jag har ju inte upplevt den där känslan på ett år nu. Det är svårt att ta ut sig lika mycket om man skulle ut och springa milen själv. Jag har som sagt inga tidsmål men det hade varit kul att klara milen på 48 minuter. I lördags blev det tröskel i 20 minuter. Tyvärr blev det en fart som var lite högre än den tänkta. Jag sprang på i 20 minuter med 4.30-fart. Blev förvånad över att jag orkade alla 20 minutrar. En riktigt bra sak med att springa lopp är just det att man tar ut sig och får en tid som jag sen kan utgå ifrån när jag tränar.

I lördags var vi på fest och bodde på ett supermysigt pensionat som heter reunionretreat och ligger i Svinaberga strax utanför Kivik. Jag har börjat älska Österlen och fantiserar om att flytta dit och bo på riktigt. En tanke om en ensam löphelg på Österlen har väckts. Boendet är ju självskrivet. Bara jag, dojjorna och ett underbart landskap. Sommaren är ju inte slut än...

Övrig info: Daniel var ute och sprang i 90 minuter igår! Bra jobbat underbara Daniel, jag är inte bara väldigt imponerad utan också mycket stolt.

Tidig morgon

Klockan är inte ens sju men jag har varit uppe i över en timme redan. Det är en vacker morgon och förhoppningsvis kommer dagen ge oss lite sol. Eftersom det inte blir någon tävling idag ska jag försöka köra ett lite tuffare pass. Antingen blir det 20 minuters tröskel eller bara ös i en mil.
Bokskogen lockar men det tar rysligt lång tid om jag ska köra fram och tillbaka. I eftermiddag kör vi till Kivik på 30-års fest. Det är temafest så jag ska se lite karibisk ut. Har köpt en massa färgglada accessoarer till min klänning. Det blir nog bra. Får se om jag kan få till några bilder. Jag är lite dålig på att lägga ut bilder på mig själv. De flesta vet ju hur jag ser ut ändå:)
Ha en härlig dag!

Yes

Så blev det då äntligen torsdag. Dagen jag har längtat efter ända sedan igår!!!!!
Varför då då? Jo, för idag ska jag springa igen, kuta rundor och hejja på alla andra trevliga löpare jag möter. Just det, varför hejar inte folk på varandra i stora stöder? I Laholm, staden i mitt hjärta hälsar man ALLTID på varandra i spåret. Och då menar jag ALLTID! I Malmö hälsar man ALDRIG på någon. Om man inte känner personen i fråga och det händer tyvärr inte så ofta.
Jag kommer anmäla mig till Trelleborgsloppet i kväll. Hade jag bara kunna , hade jag gjort det nu. Det får vara slut med sjukdomarm och dåliga ursäkter, nu ska jag kuta lopp. Hörs!

Så in i helvetes tråkigt

Onsdag idag. Inte ett löpsteg sedan söndagens 90 minuter. Jag har varit dålig, igen. Ont i halsen och annat elände, man kallar det väl förskylning. Tankarna går till en chef Mr D hade förr. Hon hade sagt att hon inte förstod sig på vuxna människor som var sjuka. Hon trodde helt enkelt inte på att vuxna människor kunde bli sjuka. Vet inte vad det blev av den chefen.
Hon skulle kunna komma hem till mig och dricka en kopp kaffe så kunde jag förklara att man visst det kan bli sjuk, att man kan bli sjuk ofta och att det är så in i helvetes tråkigt. Muttrar och surar och tänker på cykelmygg- Katarinas inlägg. Bra inlägg, precis vad jag behöver läsa dagar som dessa. Upp med hakan och blicken framåt. Imorgon kan jag med största sannolikhet springa så smått igen. Men den planerade tävlingen på lördag får utebli. Muttrar lite igen men inser sen att det faktiskt går en tävling i Trelleborg den 28:e. Om man skulle ta och springa den...

Feminist javisst!

I går var det fest kan ni tro! Tjoho vilket party jag hade. Mannen och sonen somnade i varsin ända av lägenheten och jag blev lämnad till min ensamhet. Gillar att vara själv men igår var det ingen hit. Så istället för att tycka synd om mig själv drog jag på mig dojjorna kl20.30 och stack ut i ösregnet. Efter 500 meter var jag genomblöt och skorna plaskade. Men det var satans gött att springa 10k i ösregn. Skönt för själen. Och jo, Daniel blev magsjuk han också.

Idag blev det 90 minuters löpning. Som sällskap hade jag Anna Carrfors Bråkenhielm i öronen. Det är andra gången jag hör på hennes sommarprogram och kommer med största säkerhet höra det igen. En kvinna som numer finns på min idollista över kvinnor jag respekterar, ser upp till och vill vara. Jag behövde få lite jävlarannama i mig så hon fick göra mig sällskap idag. Blev boostad för en tid framöver. Jag har precis som hon redogör för i sitt program varit motståndare till kvotering och ansett att det handlar om könlös prestation. Sedan ett par år tillbaka är jag både feminist och förespråkare för kvoterining. Anna verkar vara en skön tjej som inte behöver vara manlig i sitt ledarskap. Det gillar jag. Jag gillar människor som är modiga och inte alltid går rakt i ledet. Dessutom gillar jag att höra kvinnor prata med och uppmuntra andra kvinnor. Vi ska ta hand om varandra tjejer, uppenbarligen gör ju ingen annan det. Det var nog allt ni står ut med att läsa i propargandaväg idag. Lev väl!

Korta intervaller

Igår blev det korta intervaller. Jag trotsade tröttheten och satte på mig dojjorna strax efter åtta på kvällen. Perfekt löparväder. Regnet hade precis dragit förbi och det var svalt i luften. Ni vet hur gott det doftar och hur pigg man blir när man kliver utanför dörren efter ett sådant regn. Bästa löparvädret om ni frågar mig. Efter 15 minuters uppjogg tog jag mig an 2x200m + 1x400m med lika lång joggvila mellan varje intervall och så upprepade jag detta 4 gånger. När man ser det på papper ser det inte mycket ut för världen men satan vad jobbigt det var. Min kropp och framförallt mina ben var möra sedan dagen innan och redan efter första omgången var jag slut. Men ibland gå det ändå. Jag skruvade upp volymen och lät benen jobba. Jag avslutade med 15 min nerjogg. Ett bra pass som är mer än vad det ser ut att vara. Som småbarnsmorsa var det extra viktigt att jag kom ut igår och fick springa av mig efter en dag i kräklandet. Jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort om jag inte haft löpningen att luta mig mot i stunder som dessa.

Lite körigt

Det är lite körigt i vårt hem just nu. Vilgot har har magsjuka. Han har kräkts ner allt som går att kräka ner. Tack gode gud! för att tvättmaskinen är uppfunnen!!! Just nu ligger han och sover på soffan. Skönt för magen och den lilla kroppen. Det är inte lätt att vara två år gammal och ha magsjuka.

Min egna magsjuka gick över snabbt, igår var jag ute och sprang i 60 minuter. Visst kände jag att energin inte var 100% men det är ändå förvånandsvärt vad min kropp hämtar sig bra. Ikväll hoppas jag få till lite korta intervaller. Och så håller jag tummarna att det ska vara lite mer spring i benen hos Vilgot imorgon.

Lite extra go i bagaget

Med kommentarerna från förra inlägget med mig i bagaget har jag luskat reda på ett antal tävlingar som kommer framöver. Det bästa vore antagligen att bara anmäla sig till dessa. Förmodligen är det precis vad jag behöver. Få upp lite adrenalin, träffa folk, njuta av nervositeten och loppet. Ja, ni vet känna lite puls. Idag har det dock inte blivit någon löpning. Igår blev jag magsjuk eller vad man nu ska kalla det. Jag spydde i alla fall ett antal gånger och däckade till sist i sägen efter midnatt. Helt obegripligt. Jag tror att det var på grund av att jag ätit dåligt och hade lågt blodsocker men vet inte. Nu mår jag i alla fall bra men tänkte att det nog är bättre att vänta med löpningen tills imorgon. Jag har tänkt ta mig vidare på Mr Daniel´s schema. 4 veckor med nytt upplägg. Härligt. Snart ska jag jag även ta itu med det som är mindre kul, bålstabiliteten. Kan någon svara mig på varför det är så satans trist att träna bålen?!

Tänka om

Jag kan inte hjälpa att undra vad det ska bli av mig. I löpväg menar jag. För tillfället springer jag dag efter dag men vissa vilodagar. Allt går fint och jag känner att motivationen växer och växer för var dag. Det är helt plötsligt roligt att kuta igen! Men så idag, under vilan mellan mina tusingar började jag fundera på vad det ska bli av mig och min löpning. Innan har jag alltid haft mål med min löpning, i alla fall de senaste åren. Nu har jag inget mål med min löpning. Jag vet inte vad eller när jag ska springa något lopp. Jag har inget direkt sug iefter det och det beror nog på att jag inte tycker att jag är tillräckligt snabb för ett lopp. På ett lopp vill man ju persa. Eller vill man det? Visst måste man väl kunna springa lopp, vara nöjd, kunna njuta av sin prestation trots att man inte riktigt är i form för det. Ska form egentligen spela någon roll när man springer för att det är avkopplande, kul och triggande? Formen förändras ju så snabbt. En förskylning så är man helt plötsligt back. Kanske borde man tänka om och se på lopp utan prestationspress. För ärligt talat, tänk om jag aldrig känner mig i form för att springa ett lopp eller att jag aldrig känner att jag kan slå mitt pb på halvmaran. Fy vad trsit. Tänk så mycket roligt jag går miste om då.

Vem har sagt...

Vem har sagt att man inte kan vara rock n´roll och löpnörd på samma gång. Kolla in denna brudens blogg, Dirtdiva. Kan det bli hårdare än så? I like!

Att ta med sig

Nu när semestern är över och vardagen har kickat in kan jag inte låta bli att tänka på vad jag kan ta med mig från våra fem veckor. Jag vill inte gå runt och skrota, gnälla eller stressa. Jag vill inte att våra fem veckor av total avslappning ska vara ogjorda. Vissa saker har börjat ta form och vissa är fortfarande stora frågetecken. Saker som att springa utan mål i skogen, sova middag, sträckläsa en bok, dricka ett glas vin mitt i veckan, äta långa frukostar, åka Sverige runt och hälsa på underbara vänner är saker jag tar med mig. Listan kan göras lång. Tänk att bara få träna tillsammans med Daniel, han och jag, något som vi inte gjort sen Vilgot kom till oss.

I sommar har jag haft många långa och givande diskussioner med våra vänner. Jag har ställt frågor och fått svar. Jag har funderat och luskat. Några glasklara svar om livet har vi inte kommit fram till men vem vill veta svaret på allt. Den största sanningen jag har kommit fram till är att jag också kan.

På en kram kommer man långt

I lördags blev min fina vän L mamma till en liten gosse. Kärleken till den lille killen höll på att spränga telefonluren när jag pratade med henne idag. Barn är fina och varma. En kram från Vilgot gör min dag. Jag hann få några kramar av honom idag innan han slutligen däckade i sängen sent ikväll. Dagis och spring i benen borde sövt honom tidigare men nyfikenheten och glädjen hindrade honom. Mina kramar imorse fick verka som drivmedel när det var dags för 400 meters intervaller. Kan någon svara mig varför dessa intervaller känns som mördarintervaller. Jag är helt slut efteråt och vill grina när jag avverkat två. I vilket fall som helt genomförde jag alla åtta innan lunch och mådde bra ända in i själen när jag besegrat alla. Slutligen, lite Daniel uppdatering. Jodå, han springer på och jag blir bara mer och mer imponerad. Idag blev det milen på 54 minuter. Han säger själv att han kände sig pigg i benen och att han först vid 8k blev stum. Inte så konstigt. Bra jobbat Mr D.

So far + POSE tips tack!

So far so good eller vad är det man säger? Fem veckor på samma schema börjar ge resultat och jag ska ge det en vecka till innan jag går vidare i mitt träningsprogram från Mr Daniels bok.
Min fem veckor har sett ut så här:
mån: 60 min distans i lätt tempo
tis: 10 min i lätt tempo, 8x400 meter i repetiotionstempo med 400m i lätt tempo, avslut 10 min lätt tempo
ons: som på måndagen eller vila
tor: 30-45 min i lätt tempo samt 6-8 strides (20-30 sek) m 1 min vila mellan
fre: 15 min lätt tempo, 4x1200m i intervallfart med 4 min i lätt tempo, avslut 15 min i lätt tempo
lör: som på torsdagen eller vila
sön: långpass i lätt tempo 60-90 min

Jag tycker själv att jag grejat träningen väldigt bra dessa fem veckor. Oftast har jag hoppat över träningen på onsdagen och lördagen. Det finns inga tider att skryta om och jag har kört enbart på tid och inte på distans. Fartpassen har fått gå efter Garmin men det är det enda.
Fast igår fuskade jag. Jag kunde inte hålla tillbaka mig igår, dumt nog! Körde på i 5.11-fart trots att det skulle vara lätt löpning i 90 minuter utan farthållare. Det var bara så svårt att hålla igen!

Det här med POSE tekniken, funkar den och vilka fördelar finns det med den? Jag har varit inne och kollat nätet lite och är en smula intresserad. Några tips?

Tidig start

Klockan närmar sig midnatt och jag sitter och funderar på om jag ska möta morgondagen med ett långpass på 90 minuter. Jag kommer inte ihåg sist jag sprang långpass. Tanken är att gå upp när alla andra i Malmö sover och få staden för mig själv. Får se om jag är så tuff imorgon.

Spöad på 400 meter

Efter att Daniel sprungit på ganska bra i snart fyra veckor smög han i förra veckan in en utmaning till mig. Han började först filosofera kring att han trots utebliven löpträning de senaste åren ändå var ganska snabb. Jag nappade och diskussionen var igång. Slutligen hade han således utmanat mig på 400 meter. Idag var dagen då jag skulle visa var skåpet skulle stå! Jag skulle ändå köra 400-ingar idag så det passande bra. Vi värmde upp i 10 minuter, förberedde oss och drog iväg. Daniel stegade förbi mig efter 10 meter. Jag trodde stenhårt på att han skulle sega ihop men vid sista kurvan men han drog iväg ytterligare och jag blev förnedrad. Jag kan bara gratulera min man till den fina segern men vill samtidigt att du ska veta att var den första och enda gången du kommer klå mig i löpning. Nu kaxar han om 800 meter men han är ännu inte riktigt lika modig som vid 400-meters snacket.

För övrigt går träningen bra, den går faktiskt riktigt bra. Igår kändes benen riktigt fina och snabba, jag kunde trycka på lite. Man behöver inte köra på som en tok vid varje träninspass. Både vilan och de lugna passen emellan är viktiga. Det har jag insett nu. Man (jag) har aldrig riktigt trott på distanspass i lugn fart, vad kan de ge liksom? Men vad fel jag har haft!!!

Semestern börjar lida mot sitt slut och jag är en sådär tråkig människa som inte vill gå till jobbet på måndag. Jag vill ha mer semetser!!!!

Om att det ska göra ont

Dagar som dessa, när jag harvar mig fram på vägarna med en puls som är skyhög trots låg takt undrar jag ibland om det inte är skönare att köra tusingar i racerfart. Tusingar är visserligen en smärta som jag har respekt för, som gör ondare och som det krävs lite mod för att ta sig an men är något som jag ändå föredrar. Med tusningar vet jag att jag maxar, och att det trots smärtan ger fina resultat. För att bli snabb måste det få göra ont. Mina vänner är lite ängsliga inför löpning. De fruktar alla distanser över 5k, blir livrädda när det kommer till intervaller och vänder i dörren när man börjar prata marathon. Varför ska det behöva göra ont liksom? Det behöver det egentligen inte göra men jag gillar uppladdningen, jag gillar att få kämpa och jag gillar smärtan. Jag kan vara nervös hela dagen när jag vet att jag ska springa intervaller på kvällen. Jag laddar mentalt och se fram emot uppgiften med skräckblandad förtjusning. Efteråt känns det magiskt. Favoritpasset är TRÖSKEL (om någon nu missat det). 400:ingar är jobbigast mentalt och tusingar får kroppen att krokna. Trots detta älskar jag dessa pass med så stor passion. Jag kommer harva runt ett tag till på vägarna innan jag börjar maxa tusingar och köra tröskel, men ni vet väl att den som väntar på något gott....

Brunbrända ben

Jag vet faktiskt inte om jag varit med om en sommar som denna. Vår semester har tajmats in perfekt med det fina och varma vädret. Benen har blivit brunbrända och jag har simmat en hel del i både hav och sjöar. Nu är vi hemma i Malmö igen. Våra två veckor på landet har gjort underverk, lugnet har infunnit sig och energin är uppladdad. Vi har haft möjlighet att få träffa många av våra vänner, sett våra barn leka tillsammans, ätit goda middagar, fått sitta ner och prata med varandra om livet. Vänner gör gott. Både mina och Daniels ben har fortsatt att få arbeta. För vila är inget som prioriteras för brunbrända ben. Daniel har imponerat på mig. Har har tuffat till sig och kört löpning nästan varje dag. Det finns en gnista som tänts och jag ska göra vad jag kan för att hålla den vid liv.

Jag har fortsatt i samma spår som jag började för några veckor sedan. 5-6 dagars löpning med

2 fartpass/vecka. Jag kör efter Jack Daniels blåa program och är i uppstarten. Hur länge jag kommer ligga här får vi se men jag är definitivt inte redo att lämna de fyra första veckornas program. Jag trivs otroligt bra med att träna i tid och inte i km. Jag har alltid hetsat så mycket kring sträckan och hur snabbt det gått. Det tar tid att få fart i benen. Jag vet inte om det är värmen eller en på tok för dålig kondis men det går trögt framåt. Vilgot gåt runt och säger "var sak...sin tid" precis som favoriten Alfons Åberg gör. Kanske får jag lyssna lite bättre på min son.

En vecka på Österlen

Tänk vad snabbt en vecka går. Jag vill stanna tiden och bara få vara kvar några ögonblick till i allt det underbara. I lördags begav vi oss, jag, Daniel och vår Vilgot till Kivik. Vi hade i sista sekund fått tag på en röd stuga med knutar i Ravlunda som ligger strax utanför Kivik. Stugan visade sig vara perfekt. Fin, alldeles underbar omgivning och hyfsat nära strand och bad. Vad mer kan man egentligen önska sig.

Som lägenhetsinnehavare är man inte van vid att äta frukost till fågelsång så bara det var ljuvligt. Nu är vi hemma igen i Malmö och packar om för senare idag bär det av till Tjörnarp och ytterligare en veckas stugsemester väntar. Tack underbara sommar för solen och värmen. Det gör gott för själen.
Både jag och Daniel har tränat en del. Det finns tid till det under en sån här semester. Det känns riktigt bra att vara igång igen och det bästa är att det just nu är så förutsättningslöst. Jag springer på utan att notera någon distans i protokollet. Många pass går i lugn fart men ett par fartpass har jag fått till i veckan. Just nu är det skönt att inte räkna kilometer utan bara minuter. Jag har sprungit i skogen på stigar och längs ängar och landskap som är gudomligt vackra.

Vi hörs om en vecka!

Öppet igen

Det har passerat snart tre veckor sedan jag var inne och skrev ett inlägg. Jag har så smått börjat komma igång med löpandet igen efter mitt långa uppehåll från träningen. Jag har hittat en liten längtan efter löpningen igen men insett att jag har lång väg kvar till både 100% motivation och toppform. Just toppformen är inget jag fokuserar på just nu. Rundorna har i stort bestått av
40-60 miuters lätt löpning i ett behagligt tempo som ger mersmak.


Att sommaren är här har väl ingen missat. Jag har börjat min semester och har fem veckor framför mig av lata dagar tillsammans med en alldeles underbar familj. På lördag drar vi till Kivik på en veckas stugsemester, därefter bär det iväg till Tjörnarp en vecka. Svensk sommar är underbar och jag håller tummarna att det fina vädret håller i sig. Vi ses snart!

SEMESTERSTÄNGT

Nu tar jag lite semester från bloggen. Min kropp är fortfarande inte återhämtad efter vårens förskylning. Jag tränar inget, har inte gjort det på två månader och har en hosta som fortfarande sitter i. MEN nu är sommaren här och även om det är regn så är det likt förbaskat sommar! Härligt. Självklart kommer jag läsa era bloggar, kommentera och känna mig delaktig. Jag har ingen aning när bloggen öppnar igen men för tillfället är det semesterstängt.

Lev väl mina vänner, hoppas solen kommer le mot er i massor.

STOR KRAM!

Vad man kan göra när man inte tränar

Oj vad ni går miste om mycket, ni som tränar på kvällarna:) Jag har insett att jag missar en hel del tv genom mitt tränande och har nu haft chansen att ta igen allt! Nu när jag är sjuk har jag världens möjlighet att ta igen uppdrag granskning, deckarserier där de pratar vartannat ord med varandra, lyxfällan och efterlyst, alla hollywodfruar och annat mög. Jag följer en serie och det är Desperate Housewives. Det var sista avsnittet igår så nu står jag tv-lös. Jag kan inte bara slökolla på tv längre. Innan Vilgot kom och dygnet faktiskt hade 24 timmar, kunde jag slöglo på tv, sappa från den ena kanalen till den andra. Nu blir jag bara rastlös och går hellre och läser eller som nu, ligger i sängen och bloggar. Jag antar att jag blivit bekväm och bortskämd med underhållningen som slår det mesta, löpning. I löpning finns allt. Stor passion, glädje, besvikelse, förhoppningar, ensamhet, tvåsamhet och massamhet (om det nu finns det ordet), tuffhet, styrka, svaghet, spänning, nervositet och dramatik! Kan inte tänka mig att ens Efterlyst eller CSI innehåller allt det där.

Jag längtar så mycket efter att få börja springa igen. På bloggar runt om beskrivs de mest underbara passen med fart, distans och upplevelser. Jag är glad att jag började blogga så jag kan få lite grymma löpupplevelser av andra när jag inte själv kan genomföra dom. Att få drömma sig bort en stund är inte fel. Var sak tar sin tid, så även en förskylning. Doktorn idag gav mig inga svar. De svar han kunde ge idag var att allt var normalt vilket är skönt. Jag får låta kroppen läka och ha tålamod. Och jag som har ett så stort tålamod:)

Nu ska jag sova för det är något jag inte hunnit med!

Laddar

Jag laddar och sjunger upp min röst så att jag kan heja fram alla på löradg. På något konstigt vis ser jag fram emot att få stå utanför och titta på. Jag trodde aldrig att jag skulle känna så. Det ska bli kul att komma upp till Stockholm och delta i den stora festen på lördag, träffa lite bloggfolk-hoppas jag! och känna spänningarna och förväntningarna som ligger i luften.

Man vet att man är löpare...

...när man drar på sig löparstrumpor till jobbet!

Ett sätt för mig att känna mig som den löpare jag faktiskt är. Bara för att jag inte kan springa just nu betyder ju inte det att jag inte kan få känna mig som en snabb löpare.
Jag fick ett riktigt bra tips av Daniel på mina-utmaningar. Jag ska på förhand skriva ner alla mina frågor till doktorn så jag inte sitter där som ett fån imorogon. Jag tippar på att han (för det är en han) ordinerar vila. Såvida han inte har ett mirakelpiller mot förskylningar.

Nu ska jag ut i det ruggiga vädret och leka med världens bästa Vilgot.

same same

På onsdag ska jag till doktorn och kolla upp mig. Inte en dag för sent. Jag har hostat några nätter på rad nu och i natt fick jag inte ihop mer än 3 timmars sömn. Det känns som om min kropp har blivit kidnappad av något som jag inte har en aning om vad det är. Jag känner mig inte alls på något vis frustrerad över det, det är totalt meningslöst att vara det. Jag kan ju ändå inte göra något åt det och nu har det pågått så länge så jag antar att jag kapitulerat mer eller mindre. Men visst hade det varit underbart om jag blev frisk snart så jag kan börja ta lite joggingsteg igen. Det är när man inte kan träna gör upp de bästa planerna i huvudet. Vilken tur att jag ska springa hela livet!

Lite ditten och datten

När det går emot och inget blir som man tänkt sig kan man välja att antingen lägga sig ner och skita i allt eller ta tag i det och komma igen. Jag skriver inte bara om löpning, jag skriver om livet. Precis som alla har jag haft motgångar i livet och precis som andra har jag många gånger hellre velat skita i allt och bara gå vidare men hur det än är och hur det än verkar vara så väljer jag alltid den långa vägen. Den vägen som innebär att man inte ger upp.
Det kanske ger mig en omväg men vad gör det om det tar lite längre tid? I lördags ville inte kroppen springa, mycket på grund av att det inte står rätt till med den men även på grund av en massiv stress för att få ihop allt. Min hemtenta som bara blev ett magplask (jag skickade in fel fil och blev underkänd trots att jag suttit sena kvällar och fått ihop en bra hemtenta som nu är helt värdelös). Jag vet att jag just nu bollar med mig själv väldigt nära gränsen för vad min kropp och knopp fixar men jag vet också att jag är ganska så stryktålig.
Jag känner mig inte alls på något sett som en looser för att jag bröt loppet i lördags. Efter några tårar innan taxin kom och hämtade upp mig och två andra kom jag snabbt fram till att det var ett mycket klokt beslut som jag nu är stolt över att ha fattat. Jag är ingen superwoman med hemliga krafter, jag är Anna, en vanligt tjej som gillar att springa.

Idag var jag ute och sprang/gick i 40 minuter. 5 min gång varvat med 5 min löpning i lågt tempo. Helt okej och det enda jag ska sysselsätta mig med just nu. Precis som i lördags blev jag trött av löpningen och fick hög puls. Jag har definitivt något i kroppen men idag var det ändå skönt att vara ute. Kom på när jag sprang runt Pildammarna att jag befann mig i Malmös Central Park. En superfin park, full med liv och människor som njuter av att vara ute, av varandra och att plåga sig runt runt runt i sina löparskor.
På lördag är det dags för bröllop i Ystad, fina vänner ska gifta sig och jag och Mr D ska få ro om varandra. Nästa lördag ska jag upp till Stockholm och träffa bästa H, heja fram alla er som ska springa maran, käka middag, snacka skit och dricka rosé. Längtar!

Och om ni undrar hur det kommer gå med hemtentan. En ny tenta är ute och ska in om en vecka, denna gången skickar jag rätt fil.

NYtt försök att pracka på ett startbevis

Är det verkligen ingen som vill springa Stockholm Marathon den 5 juni?! Du behöver ju inte ens betala för att få vara en del av den stora festen. Du får startbeviset av mig!

Underbara sommarkväll och vill du springa maran den 5 juni???

Jag kom precis innanför dörren efter att ha promenerat eller ja, powerwalkat som det heter i 70 minuter. Jag gick till Pildammarna, runt ett varv och så ringer min goda och fina vän M. Det visar sig att hon också är i parken och promenerar. Jag som tänkte tanken att gå inom och kolla om hon skulle med men klockan visade nästan 20.30 och flickan ska gifta sig på lördag så jag lät det vara. Vi drog iväg på ett varv till och njöt av kvällen och pratade ikapp. Vad mycket roligare det är att gå nr man har sällskap. Jag gillar ju inte ens att gå men ikväll var det fantastiskt på alla plan. Skönt att få komma ut och andas sommarkväll, skönt att få gå bort Göteborgsvarvet och skönt att få ladda batterierna inför morgondagen.

I morgon ska jag ringa en läkare som jag kan få komma till utan att vara halvt döende. Kommer inte att bli lätt men jag ska vända mig till den privata vården. De ska få ta lite tester bara för att kolla att allt är som det ska. Sen ska jag promenera och njuta av tillvaron, springa lite och långsamt, försöka ta mig ut i naturen när tillfälle ges och bara få jogga runt, lukta på naturen och njuta.

Som ni vet blir det inget Stockholm marathon för mig. Och finns det någon därute i vårt avlånga land som läser min lilla blogg och vill springa men inte har någon plats, HÖR AV ER. Jag har en startplats och ska upp till Stockholm den 5 juni ändå (som det ser ut nu) så nummerlapp finns att hämta.

DNF

För det är väl så det står i resultatlistorna. Idag var inte min dag trots otroligt bra uppladdning hela förmiddagen. Jag kom 4,5k sen sa det stopp. Benen slutade att springa och jag försökte inte ens att sätta igång dom igen. Det var det tredje försöket jag var inne på då. Första stoppet var vid vattenhålet vid 2k. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer än att jag såklart skulle stannat hemma idag. Alla indikationerna fanns där men så fanns det något i mig som negligerade det och ändå trodde på hoppet, att det skulle gå över och benen skulle vara snabba idag.. Inte ens i 5 minuters tempo kändes det behagligt, pulsen var skyhög och min andhämtning var som den ska vara på upploppet.

Jag är inte ledsen, det har gått över. Jag grät en skvätt när jag pratade med Daniel men han är så bra på att lyfta upp mig från rännstenen när det behövs. Nej, jag är snarare frustrerad över att inte vara ett med min kropp och veta vad det är för något som är fel. För något konstigt är det. Jag klarar mycket väl att springa i 5 minuters tempo i mer än 4,5k eller 3k som det blev häromdagen.

Efter att ha duschat i en tom duschhall gick jag till målgången och lyckades se när både Lena-Camp Westman och Anna-Orka Mera gick i mål. Både tjejerna såg urstarka ut och nu ska jag försöka klura ut vad brudarna fick för sluttid.

Göteborgsvarvet i år var varmt, riktigt varmt men vilket lopp det är. Startar man lite längre fram som jag gjorde i år så slipper man trängas och kan njuta av annat. Underbara Göteborgare som tagit sig ut för att hejja fram alla. Bra arrangemang och fin miljö att springa i. Min Göteborgsvistelse slutade på ett mycket trevligt sätt. En god middag men en kall öl i sällskap av brorsan. Nu är jag hemma, ska sortera tankar och förhoppningsvis sova gott. Dojjorna ska jag ta en lite paus i från men under tågresan hem återkom tankarna på löpning i naturen upp och ner för stock och sten.

Nya tights gör dig snabbare!

Igår cyklade jag inom RS här i Malmö på vägen hem. Jag var ute efter tights. Tyvärr hittade jag inga i min storlek där. Men jag gick inte lottlös därifrån, två schyssta löparstrumpor ett par vita och ett par svart fick jag med mig. Vidare in på Stadium där jag sen hittade det jag letat efter. Ett par tights för 350 pix från NIKE. Inget speciellt men bra pris. Varför måste alla tights vara svarta. Är det för att vi tror vi blir smalare i svart och att tillverkarna inte vågar satsa på något färgglatt eller är det för att svart döljer svetten? För vem vill springa runt och visa sitt svettiga arsle? Med nya strumpor och tights kommer jag bli livsfarlig imorgon:) Nya fina löparkläder gör att man automatiskt blir snabbare. Så är det. Jag skulle även köpa sådandär Vitagro eller vad det heter men den trevlige mannen inne på RS upplyste mig att det var i senaste laget att börja dricka det. Kände mig som en total nybörjare. Men vad jag förstår så behöver kroppen inte så mycket extra när man bara ska springa en halvmara.

Igår var det fullt ös på jobbet och jag blev inkallad att jobba även på kvällen något som är ytterst sällsynt. Min kvällsmat brann inne så på en knäckis och banan skulle jag ge mig iväg på 6k mysjogg. Inga problem tänkte jag, det är ju bara 6k. Jag fick stanna efter 3k, det tog liksom bara stopp. Benen ville inte och jag var kallsvettig och hade riktigt hög puls. Bölade en skvätt i Daniels famn men bestämde mig ändå för att testa imorgon. Det värsta som händer är att jag får bryta, käka en god middag med min bror och sägerska, sätta mig på tåget hem och amnäla mig till nästa år.

I eftermiddag har jag en date med världens finaste och coolaste kille på badhuset Aqua Kul här i Malmö. Vi ska plaska och simma i vågorna, perfekt avkoppling innan halvmaran imorogon.

Glad och gul som en sol

Igår skrev jag ett ganska så heldeppigt inlägg som jag senare på kvällen tog bort. Jag ska inte vara deppig och grå utan glad och gul som en sol. För på lördag är det ju faktiskt en stor härlig fest som jag ska gå på! Skit samma om jag springer in i mål som siste man, vad gör det? Skit samma om jag inte prioriterat min träning detta åren, vad fasiken gör det? Motivation är en färskvara och i vår har jag shoppat annat än löparmotivation. Det kommer fler lopp och fler år att springa snabbt på.

I går fick benen vila, mina stackars 400-ingar i tisdags satt där de skulle. Idag vill jag mysjogga i 6k och njuta av att bara få vara. På lördag ska jag försöka disponera loppet efter bäst färmåga. Det sämsta jag kan göra är att få övermod och tokspringa första milen.

Nu ska jag kicka igång min jobbdag. Som vanligt tusen tankar på allt annat än just jobbet:)

När hjärtat vill

Det är inte lätt när hjärnan spetsat in sig på något och man är otålig och ivrig till naturen. Just nu går min hjärna på högvarv efter att ha varit på visning av ett fantastiskt underbart och kärleksfullt hus som är på tok för mycket för oss att ta tag i. Förnuftet säger nej men hjärtat sägar JA! En skånelänga från 1800-talet med en tillbyggd fantastikt del. Stor underbar lummig trädgård med gästhus och bastu. Mr D är realist och jag är en drömmare. Ingen av oss är födda med hammaren i handen men å andra sidan finns det ju de som är det! Jag sa till Mr D att det skulle bli såhär, mina känslor går bananas när jag hittar något som detta. Det är bättre att vänta med att kolla på hus fram till den dagen man verkligen är beredd på att flytta.

Vilken tur i oturen att jag har en massa andra saker som måste redas ut och ett Göteborgsvarv att träna till. Tydligen kan man inte ta igen förlorad träning men visst måste man göra ett försök:) I går blev det 10k varav 7k i 4.45-fart. Har en viss föraning om att det kommer bli tungt på lördag men med ett reviderat mål till 1.46 hoppas jag ändå kunna känna mig nöjd. Man får ju lov att inse sina begränsningar också och vissa saker styr man helt enkelt inte över.

Helgen har varit lugn och underbar, mycket familjetid och umgänge. Inga bröllop eller andra fester och måsten att gå på. Ibland är det bara skönt att få vara hemma och få vara tillsammans.

Fredag igen, hur gick det till???

Vad är det som händer? Hallå det är fredag igen! Det har varit en hektisk vecka som vanligt men till skillnad från förra veckan har jag fått till ett tusingpass. 4 tusingar i 4.15-tempo på band. Jag litar fortfarande inte på bandet, det är på tok för jobbigt att köra tusingar på band jämfört med ute i det fria. Men regnet öste ner i onsdags så det fanns liksom inget alternativ just då .

Det var ett bra pass även om det var jobbigt. Kroppen fick jobba och benen pinna på. Tyvärr hade jag nog ätit för nära inpå för magen skrek av smärta och jag fick håll. Men 4 av 5 planerade får ändå vara godkänt.

Igår var vi i Göteborg på födelsedagspartaj. Vi kördei över Göta Älvsbron två! gånger, Göteborg är ingen enkel stad att köra i. I vilket fall som helst fick jag en klump av nervositet i magen. Bron från helvetet som jag ska ge mig på om en vecka. Siffror som inte visade under 1.45 uppenbarade sig i mitt huvud och jag insåg att det kommer bli asjobbigt. Men för att tänka positivt, det kommer bli förbaskat kul att springa, underbart att få uppleva atmosfären och springa till sambatakterna och att få ta en iskall dusch efter loppet.

Ett stort smajl

Idag fick jag fart på benen. Det blev tröskelintervaller extra allt. Eftersom det är 12 dagar kvar till varvet får jag se till att ta tillvara på dessa dyrbara dagar på bästa sätt. Tre kvalitetspass denna veckan och ett på måndag eller tisdag nästa vecka. Däremellan distans och återhämtningsjogg. Så ser upplägget ut. Med tanke på att djävulen bebott min kropp i tre veckor så gick passet över förväntan. Visst fick jag kriga för mina tider och ordet tröskel är väl egentligen fel att använda idag men jag gav mig inte.

3x2,7k i 4.30-fart med 3 minuters vila. Vilan blev lite längre än den brukar men så var pulsen högre än vad den brukar vara. Jag vet inte om det är så bra att tokköra efter en förskylning som min men jag ville så gärna testa! Dessutom gick ju passet igår på 6k ganska bra. Vi får se hur kroppen mår imorgon.

Till sist, tack mina vänner för era fina ord i mitt inlägg i går om livets berg-o-dalbana. Ni är fina ni.

Ny dag

Ny dag, nya möjligheter. Idag blir det ingen frustrationslöpning. Nej, sådana får man inte ha för ofta. Idag ska jag istället testa på lite fart men med vetaskapen att jag varit sjuk. Det blir nog lite fartökningar. Det är inte klokt hur mycket man förlorar på tre vekors utebliven träning. Men det finns heller inte så mycket att göra åt det. Nu får jag ladda så gott jag kan inför varvet och njuta av sambatakterna.

Det är inte lätt att förstå allt.

Livet är fyllt av överraskningar, både roliga och tråkiga. Idag gick min löpning från att ha varit en runda fylld med glädje över benens fartfyllda lek till att bli ett frustrations hål. Jag har gråtit TVÅ gånger idag. Första gången i frustration över att jag inte kan kontrollera mitt liv, andra gången av ren sorg. Sorg för att en nyhet som var fylld av kärlek, värme och liv snabbt vände till att att bli ingenting. Mer än så vill jag inte skriva för det handlar inte om mig.

År 2010 är ett mycket märkligt år. Glädje, värme och kärlek har blandats med bortgång, dåliga diagnoser och motgångar. Det är många känslor som man ska ha koll på och det är ibland svårt att dribbla mellan dem. Mina tankar finns hos mina nära som jag så innerligt älskar och uppskattar.

Jag laddar

Jag laddar med Lady Gaga inför min löptur snart. Min comeback:) Åh om ni bara visste vilken lycka jag känner i min kropp nu. Jag får lov att återkomma med hur det gick idag.

Jag är tillbaka!

Hej hallå på er. Nu är jag tillbaka!!! I alla fall känns det så och det måste vara så. Igår hade jag visserligen ont i halsen men sprang eller joggade 4k på slingan i Mellby. Det var tungt och jag kände att kroppen inte var ok än. MEN det onda i halsen försvann och nu i morse kände jag mig riktigt frisk, friskare än på snart 3! veckor. Ikväll ska jag ut igen!

Det går runt just nu...

Det går runt runt i mitt huvud. Jag vill göra allt på en gång. Starta buisness, springa långt över stock och sten, fixa hemsida, träffa vänner, påbörja tredje delkursen på rättspsykologi, äta skaldjur och dricka vin, pussa på mina killar, testa cross-fit, och få vara kreativ. På vägen till jobbet i morse konstaterade jag att jag inte hinner jobba, jag har alldeles för mycket i huvudet för att jag ens kunna sitta still på min kontorsstol. Och vem bestämde egentligen att jag skulle sitta på häcken hela dagen när jag är född med myror i brallan!

Löplust

Förra året sprang jag Lundaloppet för första gången. Det är ett mysigt lopp som jag hade tänkt att springa även i år. Nu blir det ju inte så på grund av förskylningen men nästa år då så.

På lördag åker jag istället hem till min

mamma och pappa och blir lite ompysslad. Har jag dessutom tur och

känner mig frisk så ska jag ta mig ut till slingan i Mellbystrand och rasta benen. Jag tycker att halsen känns bättre idag. Nu när jag inte kan trna så fokuserar jag på att skriva min hemtenta. Jag funderar även på att se en film på bio ikväll. Snart är sjukstugan stängd i det Bååthska hemmet, i alla fall på ett tag, ett långt tag hoppas jag. Jag läser och inspireras av alla era fantastiska bloggar och löplusten bubblar i mig. Solen visar sig långt in på kvällen nu och jag läääängtar.

Frustrerad

Vad ska man skriva när man inte har något vettigt att skriva i träningsväg? Jag är fortfarande sjuk. Jag har fortfarande satan ont i halsen. Det är två veckor sen skiten kom och det tenderar inte till att bli bättre. Jo, i lördags kändes det bra mycket bättre men återgick till att göra mastodont ont i söndags kväll igen. Jag var på vårdcentralen för tredje gången igår och det finns inget att göra åt eländet. Bara en portion gott humör och tålamod som läkaren sa till mig. Han såg nog frustrationen brinna i mina ögonen. Och springa, det vågar jag inte. Jag har hört och läst om att halsinfektioner och träning inte är någon bra kombination. För det är det väl inte?

Två veckor kvar till Göteborgsvarvet och jag känner mig lika grillad som en trött laxkotlett. Just nu känns det inte ens som om jag kommer att kunna springa varvet överhuvudtaget. Och skulle jag få bort det onda i halsen så skulle min tid bli skit. Men jag kommer springa loppet om jag blir frisk för jag är anmäld och har till och med en tågbiljett tur o retur! Sen tänker jag att den där drömgränsen på 1.40 kanske kan slås ett annat år. För det är ju som Katarina (cykelmygg) så klokt skrev en gång till mig, man ska ju springa hela livet! Och vad gör då en förskylning 2010 när jag kan kräma till med en dundertid 2011 eller till och med 2020? Så det så!

Trailrunning

När man är sjuk blir man sjukt sugen på att träna. Man vill träna allt på en gång och ge sig ut på en massa roliga äventyr. Man funderar inte en sekund på sådant tråkigt som tid och ork. Jag surfade runt en del på olika sidor om trailrunning och har bestämt att jag, så fort jag blir frisk och pigg ska försöka mig på ett trailpass. Jag gillar det jag läser om frihetskänsla, tuffa pass och upptäckandets väg. Alla vet ju att Skåne är platt men inte överallt och framförallt är det ett fantastiskt vackert landskap. Jag har förstått att det ställer lite krav på styrka så att kroppen håller. Lite funktionell träning och fortsatt rehabträning borde funka. Jag var inne och läste om lopp som Swiss Alpine Marathon och andra häftiga traillopp. Man blir sjukt sugen på att testa benen inne i skogen över stock och sten. Fredrika Gullfot som bloggar på intothewild anordnar ett löparläger i Alperna i sommar som ser riktigt fint ut. Jag känner inte att jag är där just nu, jag har alldeles för få mil i benen och för liten erfarenhet men viss blir man sugen! Och det gör underverk för själen att få drömma sig bort mitt i halseländet:)

Glad valborg på er mina vänner!

Vinden har vänt

Precis så känns det idag. Även om halsen fortfarande gör ont så kan jag le och njuta av att jag faktiskt mår BRA! Kanske är det så att fanskapet som kidnappat min kropp håller på att släppa taget om mig och att jag kanske snart får springa mig så utmattad som på bilden här ovan.

Förstå vad en förskylning kan göra med mitt psyke, jag är inte alls så tuff som jag tror:)

På måndag ska jag vara med på Vårruset. Det lär inte bli någon löpning för mig men en välbehövd promenad med fina vänner och lite picknick.

Jag har nallat i kakburken

Jag vet inte vad som härjar i min kropp men det vill inte ge med sig. Det sägs att barnbaciller är ihärdiga men dessa tar priset. En vanlig förskylning säger de på vårdcentralen. Två gånger har jag varit där. Idag var det för att bli sjukskriven till måndag. Jag har aldrig varit sjukskriven i hela mitt liv. Känns lite som ett nederlag bara det men just nu orkar jag inte med att jobba ens bakom ett skrivbord. De tog inte ens några tester och min ängslan om körtelfeber viftades bort. Det var en vanlig förskylning. Påminn mig igen om varför jag betalar skatt....

Just nu känns all löpning väldigt långt borta och det känns faktiskt ganska så deprimerande med tanke på att jag ville springa ett fort Göteborgsvarv och hade funnit en gnista motivation att ge mig ut på ett par 30k lopp för att erövra maran. Fast jag vet att det går över och att jag kommer få köra gärnet igen. Men visst är det är märkligt att man längtar sjukt mycket efter att göra något så sjukt jobbigt som att springa tusingar?

I mina papper som jag hade lagt på hög hittade jag min kostanalys som Anna- Orka Mera gjorde till mig förra året. Jag läste igenom den och insåg att jag precis som Alfons Åberg nallat för många kakor i kakburken. Jag är tillbaka i juiceträsket men tänker banne mig inte vara långvarig där. Får jag inte springa får jag fokusera på något annat som kan bidra till ett hälsosammare liv. Omstart helt enkelt.

...

När man är sjuk hinner man tänka en del och göra en del annat som inte har med löpning att göra. Jag bara blir lite ledsen och stressad av att läsa löparbloggar och hitta roliga lopp att springa. Vilgot är också krasslig så vi snuvar ihop. Just nu sover han dock (jippi:)) för det är skönt att sitta ner och bara blunda också. Barn är häftiga, de har hur mycket energi som helst trots feber, snuva och hosta. Men med lite fantasi så har vi kunnat ha några mysiga dagar tillsammans trots nedskruvad förmåga. Det värsta med mig nu är att jag har så förbenat ont i halsen och det vill inte släppa. Jag var och kollade upp halsen i fredags men det var ingen halsfluss utan endast en vanlig förskylning.

Jag har hunnit rensa ut papper, tidningar och allt annat som bara legat på hög. Satt in i pärmar och surfat runt på hemnet. Just nu är jag väldigt inne på att flytta till hus i Hofterup. Hofterup ligger norr om Malmö i Kävlinge kommun. Det är sandskog och efter att ha varit och hälsat på några vänner föll jag för den lilla orten. Eller ort och ort, det finns ingenting där. Fast jag slår vad om att det är hyfsat fint att springa där. Vi ska ju inte flytta än så önskelistan kanske hinner ändas.

Till helgen är det åter dags för bröllop. Skulle jag inte ha gått på bröllop på lördag och varit frisk så skulle jag ha sprungit Sydkustloppet. En halvmara längs den vackra sydkusten här i Skåne. Vi får hoppas på fint väder så alla som kommer ner hit till Skåne får se det bästa av Sverige!