same same

Jag vet i ärlighetens namn inte om jag kommer kunna ta ett enda löpsteg nästa vecka. Just nu känns det som att jag är lika förskyld som i början på veckan. Stackars lille Vilgot ligger däckad i soffan jämte mig, han känner sig säkert lika yngklig som hans mamma gör. Givetvis är jag deppig som fan för att jag inte kan springa. Å andra sidan blir jag inte lyckligare av att sitta och tänka på hur många mil jag förlorar eller hur många tröskalr jag missar. Var sak har sin tid, så även en förskylning. Jag har levt på alvedon de sista dygnen, mest för att inte säcka ihop helt. Det är lite meckigare att vara hemma sjuk med ett barn som har hög feber men ändå vill köra järnet. Idag tog jag mig till Lund och skrev en tenta som jag inte pluggat speciellt mycket till. man måste ju i alla fall försöka eller hur! Imorgon är en ny dag och vem vet kanske mår jag superduper mycket bättre.