Om att det ska göra ont

Dagar som dessa, när jag harvar mig fram på vägarna med en puls som är skyhög trots låg takt undrar jag ibland om det inte är skönare att köra tusingar i racerfart. Tusingar är visserligen en smärta som jag har respekt för, som gör ondare och som det krävs lite mod för att ta sig an men är något som jag ändå föredrar. Med tusningar vet jag att jag maxar, och att det trots smärtan ger fina resultat. För att bli snabb måste det få göra ont. Mina vänner är lite ängsliga inför löpning. De fruktar alla distanser över 5k, blir livrädda när det kommer till intervaller och vänder i dörren när man börjar prata marathon. Varför ska det behöva göra ont liksom? Det behöver det egentligen inte göra men jag gillar uppladdningen, jag gillar att få kämpa och jag gillar smärtan. Jag kan vara nervös hela dagen när jag vet att jag ska springa intervaller på kvällen. Jag laddar mentalt och se fram emot uppgiften med skräckblandad förtjusning. Efteråt känns det magiskt. Favoritpasset är TRÖSKEL (om någon nu missat det). 400:ingar är jobbigast mentalt och tusingar får kroppen att krokna. Trots detta älskar jag dessa pass med så stor passion. Jag kommer harva runt ett tag till på vägarna innan jag börjar maxa tusingar och köra tröskel, men ni vet väl att den som väntar på något gott....