fredag 6 augusti 2010
Tänka om
Jag kan inte hjälpa att undra vad det ska bli av mig. I löpväg menar jag. För tillfället springer jag dag efter dag men vissa vilodagar. Allt går fint och jag känner att motivationen växer och växer för var dag. Det är helt plötsligt roligt att kuta igen! Men så idag, under vilan mellan mina tusingar började jag fundera på vad det ska bli av mig och min löpning. Innan har jag alltid haft mål med min löpning, i alla fall de senaste åren. Nu har jag inget mål med min löpning. Jag vet inte vad eller när jag ska springa något lopp. Jag har inget direkt sug iefter det och det beror nog på att jag inte tycker att jag är tillräckligt snabb för ett lopp. På ett lopp vill man ju persa. Eller vill man det? Visst måste man väl kunna springa lopp, vara nöjd, kunna njuta av sin prestation trots att man inte riktigt är i form för det. Ska form egentligen spela någon roll när man springer för att det är avkopplande, kul och triggande? Formen förändras ju så snabbt. En förskylning så är man helt plötsligt back. Kanske borde man tänka om och se på lopp utan prestationspress. För ärligt talat, tänk om jag aldrig känner mig i form för att springa ett lopp eller att jag aldrig känner att jag kan slå mitt pb på halvmaran. Fy vad trsit. Tänk så mycket roligt jag går miste om då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Du får springa ett lopp/en distans du aldrig sprungit innan så persar du automatiskt :)
Nä, men det är klart att vi springer för att det är roligt!
Fast jag är lite i samma sits.. är ju anmäld till en massa lopp, nu närmast midnattsloppet. Jag skulle vilja springa, för det är ju så roligt att uppleva stämningen! Men å andra sidan vet jag inte om mitt psyke klarar av att jag kanske inte ens tar mig under 55min?? Eller om jag klarar av att inte pressa mig förmycket? Får fundera lite på det där..
Säger som Andréa, om prestationen är viktig välj nya distanser och/eller nya lopp. Jag är i den åldern (45) när man vet att man blir långsammare bara genom att kroppen åldras. Så jag har haft samma funderingar - hur känna sig nöjd trots att tiderna kanske blir sämre? Men du är ju definitivt inte där än! Det vore förstås bra om man kunde "förlåta" sig själv lite mer och se lite mer till prestation utifrån de förutsättningar man har/har haft och ändå känna sig träningsinspirerad.
På lördag tänker jag springa tävling där jag definitivt inte kommar persa. Men jag springer alltid lite hårdare på tävling när jag får adrenalinpåslag, därför tänker jag se det som ett tillfälle att få ta ut mig ordentligt.
Det hade varit superkul att få en bra tid på 10 k den 28:e. Men först och främst vill jag våga utmana mig själv. Ligga på hårt, låta det svida rejält i benen. Resten, tid och resultat, ja det blir vad det blir. Men jag tror på att våga tävla både i och ur form, att våga tävla både med sega träningsben och lite mer toppade ben. För då tror jag man vågar släppa tänket med "pers". För lika mycket som det kan sporra så kan det ju faktiskt bromsa!
Tävling är så mycket annat än bara pers, det kan vara att träffa andra löpare, att våga hänga på när det går fort, att våga gå om, att våga släppa, att våga gå i väggen, att bara våga vara med och springa fort med andra och inte mot:)
Synd att de stora loppen kräver anmälan så långt i förväg. Jag hoppas kunna anmäla mig sent, hugga på infall när formen är god. Det passar en avdankad periodare.
Förstår dig. Man vill ju alltid persa. Och det funkar ju i början av sin löpar"karriär", innan man sprungit loppen så många gånger och när förbättringskurvan är brant uppåt. Men sen stagnerar man ju, en dålig dag, en förkylning och så är man plötsligt inte på topp. Jag tror man måste lära sig att ett lopp kan vara ett bra lopp även om man inte persar. Man kan ju till och med ha loppet som ett träningstillfälle tillsammans med många andra. Att alla lopp inte måste vara maxinsatser, att ibland bara en träning med extra krydda! Njuta av allt runtomkring,springa och fotografera eller stanna till och ha det gott i vätskestationerna. Ett sånt lopp kan nog vara väldigt trevligt, bara man från början är inställd på att inte maxprestera. För vem bryr sig egentligen om MIN placering eller MIN tid. Det är nog inte så himla många... Så anmäl dig till ett lopp oavsett form. På så vis känner i alla fall jag ett annat syfte med träningen. Att det finns ett mål. För oavsett tid eller placering vill man ju kunna springa loppet med så bra känsla i kroppen som möjligt, och utan att det gör ont. Och då måste man ju träna :)
Tävlingar är kul, man får uppleva små som stora städer och se platser ur ett helt annat perspektiv. Ta och spring några smålopp, de är så charmiga (om jag inte missminner mig så finns det ganska många sådana i Skåne). Men det handlar inte om att persa, då blir löpning som golf där handicapet styr hela tillvaron. Man ÄR inte sin tid, man är precis samma person innan start som efter. Men man har fått uppleva något. Något underbart. Tillsammans med andra. Tävling rockar!
Det är väl självklart att du får springa lopp utan att vare sig persa eller prestera! Du har inga som helst "obligations" utan kan göra precis som du själv vill. Kom ihåg det!
Andréa, det är lite knepigt det där. Är man gravid kan man ju inte springa på så fort man vill även om viljan finns. Tiderna går ju ner automatiskt med en bebis i magen.
Anneli, ja men det är ju precis så man ska göra. När det dessutom handlar om att man tycker det är kul att löpträna så undrar jag ibland vilka tankar som far i huvudet.
Katarina, Aaaaaa vad du har rätt i allt du skriver. Vad fasiken håller jag på med! Klart jag ska springa tävlingar och se det som en rolig grej där jag får lova tt testa dagsformen.
Joel, tänk om man kunde kört mer på känslan när det kommer till de större loppen, det hade kanske lett till mindre prestationsångest och motivationsdipp.
Anna, bar skrivet och visst är det väl så det ska vara och kännas. De tider vi springer på och kommer springa på kommer att variera så mycket i vårt liv, jag kan inte haka upp mig på att jag en gång sprang si och så snabbt. Dessutom har jag inte sprungit så många lopp.
Lena, fint skrivet och jag ska anmäla mig till ett lopp. Bara för att få känna av adrenalinet, stämningen och glädjen.
Ingmarie, Ja visst ja, så var det ju:)
Åh vad jag känner igen mig. Jag har skjutit bort alla tankar på lopp där man kan jämföra tider för att jag inte vill se att jag inte är så i form som jag skulle kunna vara. Springer tjurruset istället där banan alltid har ny sträckning...ha, ha.
Jag tycker det är en vettig fundering du har. Kanske behöver man lyfta på hatten. Tillåta sig lite mer. vara lite vänligare mot kroppen i sitt mindset och lite mindre prestaionsprinsessa. Tack för att du satte ord på tankar jag haft! Vi får klura vidare...
Skicka en kommentar