Jag vet inte vad man ska säga...

Veckan som gått har i ärlighetens namn inte varit den bästa av träningsveckor. Löpningen har känts katastrofalt dålig och jag har mest genomlidigt passen. Hade jag inte på förhand anmält mig till loppet idag hade jag med stor sannolikhet hängt på lekplatsen kl. 13.40 istället för att stå på startlinjen till Skanörsmilen. På plats var Daniel och Katarina. Härligt att se er båda igen. Daniel sa att det förmodligen skulle bli sidovind och jag ville så gärna tro honom. För sidvind är sååå mycket bättre än motvind. För vind har det varit här nere, både idag och igår.

Fokus idag låg på att peppa mig själv till att inte ha negativa tankar, inte känna cementklumparna i benen och inte stanna och gå. Jag lovade mig själv i starten att inte fokusera på tiden. Vid 1k bestämde jag mig för att inte titta på klockan förrän jag passerat 5k. Jag kommer inte ihåg vad klockan visade då men mitt nästa mål blev att inte titta på klockan förrän det var 1k kvar. Detta löfte höll jag. Vid 9k hade jag varit ute och sprungit i 39 min och någonting. Jag förstod att jag kunde och skulle med största sannolikhet komma under 45 min på milen. Dojjorna tog mig i mål och den sista kilometern gick lika snabbt som den första, i 4.10-tempo. Jag spurtade till och med i mål. Jag sprang även om den ca 12-åriga killen som legat 5 meter framför mig hela loppet. I mål stängde jag av klockan på 44.06!!! Jag har ingen officiell tid än men om Garmin inte ljuger alltför mycket ligger min tid kring 44 minuter. Direkt efter racet gick jag fram till den unge löpförmågan och tackade för hjälpen. Jag sa att han var grym och hans mamma växte nog en halvmeter av stolthet. Han älskar att springa sa hon. Det syntes, bra jobbat killen!
Jag sprang därefter på Linn som susat förbi mig i starten. Jag fick även hejjat på Emelie som jag hoppas få se mer av i framtiden på måndagsträningarna. Det är fantastiskt med lopp. Trevliga och glada människor som direkt ger ett härligt avtryck.

Min hejjarklack bestående av min lilla familj, Vilgots kompis och hans familj stack till Café Aldo i Skanör för att umgås och fika gott. Ett riktigt trevligt ställe. Katarina ringde och jag fick reda på att jag blivit TREA i damklassen. Hallå TREA! Jag har aldrig blivit trea, jag har aldrig blivit någonting i löpväg innan. Jag hade inte en tanke på att min löpning idag skulle ge mig en tredjeplats. Det fanns inte i min värld och eftersom resutatlistorna enbart visade männens resultat när jag stod där fick jag heller inte reda på min fina tredjeplats. Min första och förmodligen enda pallplats och så är jag inte där!
Det innebar ju såklart att Katarina och Linn kommit etta respektive två. Varför fattade jag inte det då? Det går bra för Anna nu, först målmissen i 5k på Iformloppet och nu detta. Lite knasigt är det allt.

Men tjejer, stort grattis till er, Katarina till din första plats och till dig Linn för din andra plats!
IDAG GOTT FOLK VAR DET MORSORNA SOM ROCKADE SKITEN UR SKANÖR!!!