En inte alltför smickrande sida av mig

Idag höll jag på att bli nermejad av en taxichaffis här i Malmö. Jag vet inte hur det är i övriga Sverige men här nere lever man farligt som cyklist i närheten av taxichaffisar. Näst efter taxichaffisar kommer busschaufförer. De har alltid så in i helvetes bråttom och riskerar gärna en och annan cyklist som råkar komma i deras närhet bara för att sen passera det superröda trafikljuset. Är det arbetsbördan eller bara att de är så satans trötta på sina jobb? Jag brukar säga ifrån och be dem ta det lite lugnt. Allt som oftast tycker de att jag är beng i huvudet och kör vidare. Jag vet att det sårar att någon säger ifrån men det är svårt att hålla sig som en gravid kvinna på gränsen till nervsammanbrott. Taxichaffisen i morse slapp undan för han var smart nog att snabbt blinka höger och när jag kom fram till honom. För några veckor sedan blev jag nästa påkörd av en stressad bilist som vad jag sen förstod ändå bara skulle parkera och gå in till sig. Jag slog lite lätt på bilen när han svichade förbi en halv meter i från mig. Han parkerade snabbt och kom springandes efter. Han var inte glad. Sa att att jag skulle ge fan i hans bil och om jag någonsin rörde hans bil igen så...Ja, jag säger då det. Att det ska vara så jäkla svårt att ta in någon annans rädsla. Men visst, jag kan vara likadan. Istället för att erkänna att det blir fel, blir man istället skitförbannad. Som den gången jag kom cyklande på en bred gångbana och min cykel var full med matkassar och två pensionärer sa till mig att man minsann inte cyklade på gångbanan. Jag hade ju bara kunnat cykla vidare men NEJ DÅ inte jag. Jag stannade och skrek åt dem att jag var så trött på allt gnäll från pensionärer och att de borde ha något bättre för sig. My bad. Jag har väl tack och lov lugnat ner mig lite med åren men som sagt hormonerna har gett nytt bränsle till mig.