måndag 30 maj 2011

De finaste

Äter godis och funderar över livet. Om ett litet, kort litet tag ska tre bli fyra. Ska Vilgot bli storebror och vi, jag och Daniel bli tvåbarnsföräldrar. Svindlande men underbart. Roligt och svettigt men fyllt av fullkomlig lycka. Jag är 35 år gammal. Har inte hittat hem men är likt förbannat lycklig för det. En lintott som skrattar mest, en liten varelse på väg och en man som är ljuvlig. Kärlek. Jag älskar min familj, älskar skratten och gråten och stressen. Älskar handen på kinden och alla knasiga 3-års frågor. Älskar mina nära. Ni är fina ni.


3 kommentarer:

Jenny sa...

Vad fint du skrev....hur långt är det kvar för dig?

anneliten sa...

Var rädd om det fina. Och när vet man egentligen att man har hittat hem?

Ingmarie sa...

Säger som Anneli, när vet man när man hittat hem? Vi är i en ständig förändring och dagens sanning är inte garanterat morgondagens. Var lycklig över det du har och att du är flexibel. Tänk att leva livet om på ett rakt sträck. Nog vore det helt förskräckligt hemskt? :-) KRAM på dig!