Så som jag var då.

När jag var yngre var jag otroligt driven i politiska frågor. Driven på ett näst intill maniskt sätt. Bland annat var jag ett tag så insnurrad på miljöfrågor att jag tyckte att jag och min familj kunde nöja oss med gammalt tidningspapper när vi gick på toaletten. Att torka oss med menar jag. Djurfrågor stod också otroligt högt upp på min agenda och även om jag inte är vegetarian eller djurrättsaktivist idag är det en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Mina åsikter var starka och jag drev en del projekt i grundskolan. Mitt engagemang tog slut någonstans efter gymnasiet. Gymnasiet präglades av palestinasjalar, rött hår och batiktröjor. Jag var estet och precis som så många andra i min omgivning då drogs jag åt det röda hållet. Jag undrar ibland vad det var som hände efter det. Hur blev jag den jag är i dag och var kommer de åsikter jag har idag ifrån? Är det för att jag blivit äldre och klokare? Nja, det tror jag inte för jag var ganska så klok som tonåring. Är det att jag påverkats av min omgivning? Mycket troligt men långt ifrån sanningen. Jag tror bara att jag någonstans på vägen genom utbildning, jobb, vänner, nya livssituationer och det faktum att jag inte är den personen som kör fast i saker av ren princip, har hittat nya synsätt och värderingar. Å andra sidan spelar inte det ena ut det andra. Jag tror inte att sossarna har ensamrätt på solidaritet och välfärd. Tvärtom. Jag tror att alla partier arbetar för solidaritet, välfärd och rättvisa. På sitt egna vis (om man bortser från SD). Just nu är det Almedalsveckan i Visby på Gotland och jag kan inte låta bli att vara avundsjuk på alla politikernördar som får vara där en hel vecka och ta del av varandras åsikter och diskussioner. Just nu har jag ingen hjärtefråga som brinner hos mig. Det är mer den stora paketlösningen som tilltalar mig. Och det stora ordet FRIHET. Jag har hittat vad jag tror på. Nu. Men jag har många år av livet kvar och livet lär ju skifta och så lär även jag i mina val.