Alone at last

Äntligen ensam. Mr D är på jobbet, Vilgot är på förskolan. Som jag längtat. Det kanske är som att svära i kyrkan när jag skriver att jag tycker det är skönt att Vilgot är på förskolan men det skiter jag i. Jag är otroligt familjekär och tycker fantastisk mycket om mina vänner men har ett STORT behov av att vara ensam. Det är därför löpningen passar mig så bra. Jag får vara för mig själv. Nu är jag ju inte helt ensam, Skorpan är med mig. Men ändå.

Appropå löpning, träning och allt det där så går det trögt framåt med formen. Jag vet inte om jag varit naiv innan Skorpan kom som trodde att träningen minsann skulle bli en dans på rosor. Hittills har jag krigat mig till och igenom varenda pass. Det är ont om tid, Skorpan är vaken otroligt mycket för att vara så liten och hon är inte alls glad för att bara titta på. Jag känner att jag måste hitta ett sätt som fungerar för oss allihop. Jag har kört på tre i månader nu och vissa veckor har jag fått till 5 pass medan jag andra bara lyckats få ihop 2 eller färre. Jag är inte den som inte tror att det går. Tvärtom. Det måste gå annars rasar jag ihop. Utan min träning kan jag lika gärna kasta in handduken. I alla fall känns det så. Igår sa Mr D att han visst förstod att jag ville komma tillbaka till min form och bli vältränad och allt men att han hoppasdes att jag mitt i allt kunde stanna upp och ändå vara nöjd med den jag är just nu. Vad jag hade velat svara: JA, jag är nöjd just nu! Men det kan jag inte. Jag vet att jag i ett inlägg tidiagre skrev att jag inte är lika stressad som jag var efter graviditeten med Vilgot men just nu känner jag att det verkligen inte händer något.

Kanske är jag tramsig och till viss del utseendefixerad men det är så jag är. Jag skulle vilja kunna skriva att jag inte bryr mig men det gör jag. Att gå ner i vikt och hitta tillbaka till den jag var är just nu otroligt viktigt. Och jag har inget tålamod överhuvudtaget.

Det behövs så lite

Ikväll blev det 30 min lätt löpning följt av 6x30 sek skitfort med 30 sek vila. Voila!
På vägen hem såg jag att Gateau ska öppna 200 meter från mig. Jippi!! Och de söker personal. Kanske ska jag slänga in en ansökan. De bakar ju ljuvligt bröd.

Årets morsa

Snart är vi tillbaka i vårt fina Malmö. Ska bara inom LAholm på vägen. Veckan i Långasand har förvisso varit blåsig och regnig men även jäkligt härlig. När umgås man annars så mycket med varandra. Vissa dagar har man knappt tid eller ork att sitta ner och prata med varandra. Jo Vilgot, han snackar mest hela tiden. Dessutom har han blivit besatt av Dora under veckan. När Vilgot var liten skulle jag aldrig ha drömt om att låta honom titta på tv eller film. Man kan vara ganska så självgod som nybliven mamma och tro sig veta allt. Man blir ödmjukare med tiden. Ibland får jag känslan av att vår strävan efter att bli årets morsa och farsa gör att barnen inte får vara barn. Jag är ute mycket med Vilgot och Skorpan på dagarna och det är då själva den om jag sen ska sitta med dåligt samvete för att Vilgot kollar på Dora. Min egna nominering till årets morsa uteblev den kvällen då jag gav Vilgot kanelbullar till middag:)

Slut på tristessen

Jag har kört styrka och är helt slut i kroppen. 17 minuter tog det. Jag är otroligt svag, det var jag redan innan jag blev gravid med Skorpan. Mitt mål är att bli stark innifrån och ut men jag vill ha lite schyssta muskler på armarna också. Jag varvade styrka med lite konditionsövningar. Helvete vad jobbigt. Jag kommer inte att behöva vara så rastlös resten av veckan. Nu vilar jag med Skorpan, man får passa på medan Mr D är ledig. Nästa vecka är det bara jag, lintotten och Skorpan och då blir det fullt ös.

Not much

I Långsand mellan Halmstad och Falkenberg händer det inte så mycket. Mr D är bra på att tagga ner, jag är urusel på det och blor lite lätt irriterad och oplanerad vilket resulterar i rastlöshet. Dessutom har jag märkt att det är svårare att dra ut arslet och träna när vi är lediga båda två. Idag har jag dock sprungit intervaller, 2 minutrare. Jag höll till sista intervallen men är ändå nöjd med mina 9 som jag sprang. Mr D har grillat, att grilla är att vara man. Jag väntade två timmar på min köttbit men den var god och Mr D var extrem manlig i grilloset. Jag frågade lite försiktigt om det blev fler grillkvällar. Han svarade att han skulle grilla varje kväll. Jag tänkte direkt att jag nog kommer köra på förrätt imorgon. Sov gott.

Lååång dag

Klockan har tickat förbi midnatt. Det har varit racerlördag, en dag som gått fort som fan helt enkelt. Lördagen bestod av klädinköp till en +++ kilokropp, barnkalas, köra till Helsingborg för möte med mormor o morfar, hem igen, göra sig snygg och sen iväg på fest. Skorpan var på sitt första Gille idag och både hon och jag tyckte det var kul till 21.30. Sophia vill gärna vara med hela tiden och på kvällarna sitter jag ofta med henne i famnen och ammar henne ganska så mycket. Vi drog hem och inom en filmbutik. Jag hyrde en hopplöst traditionell kärlekskomedi och vräkte i mig en massa godis. Det är ju ändå lördag tänkte jag... Hmmm, hur ränkte jag där tänker jag nu. Imorgon drar vi iväg på en veckas stugsemester i något som heter Långasand i Halland. Kram och God Natt.

Nåja

7k löpning idag. Blåste så in i bengen. Det gick uruselt. Hade ont i kroppen efter mitt microstyrkepass igår. Det är ju så man skall skämmas. Lite planka, utfakk och armhävningar på knäna och kroppen protesterar. Nåja, det kan ju bara bli bättre.

God kväll.

Resa utan dess like

Det börjar bli en stor liten Skorpa vi har. När Sophia föddes vägde hon 2900 gr, nu har hon dubblat sin vikt. Snart fyller lillan 4 månader och min graviditet på 9 månader känns otroligt långt bort. Skorpan vill mycket redan nu och bärsjalen ger henne möjlighet att vara med och se världen. Hon är otroligt förtjust i sin bror och Vilgot är fantastisk med henne även om han nog hade förväntat sig en syster som skulle kunna spela fotboll med honom när hon kom.

Jag tror inte det går en dag utan att jag eller Mr D konstaterar för varandra vilken underbar lycka det är att få vara tillsammans med dessa två underbara små individer. Att vara mamma är den svåraste uppgiften jag axlat. Som jag skrev i förra inlägget är det många känslor som jag måste hantera samtidigt som jag hela tiden utsätts för nya utmaningar i takt med att barnen utvecklas. Det är en häftig resa vår familj är på, en resa som aldrig kommer ta slut utan bara kommer att bli häftigare och häftigare.

Som en öppen bok

När jag var sisådär 15-16 år var jag helt övertygad om att jag skulle bo i NY. Det hade jag och min fina vän L bestämt. En skulle bli skådis och en skulle bli dansare. Vi skulle bli berömda och leva loppan in the Big Apple. Vi blev inte berömda och vi bor inte i Big Apple men visst lever vi loppan. I alla fall så gott det går. Jag älskar NY och skulle kunna åka dit idag om det bara gick. Tids nog kommer jag att återse den underbara staden som aldrig sover.

Ibland funderar jag över mina val som lett mig hit där jag är nu. Jag är just nu uppe i en förändringsprocess. En process som jag befunnit mig i ett par år känns det som:) Jag har funderat på mitt yrkesval många gånger om och det känns mer aktuellt än någonsin just nu. Med barn nr 2 kom känslor krypande på mig som jag inte haft innan. Barn får oss att öppna upp vårt känsloregister och jag tror att jag blivit mer emoitionell sedan Vilgot och Sophia kom. Sen tror jag inte att det är bra för människan att bara uppleva onska, sorg och förstörelse. Vi behöver något mer. Visst ger arbetet mig en stor glädje men det svarta fastnar ändå på något vis. Man blir lite bittrare, lite mer hård och lite mer avskavd efter ett tag. Tanken när jag valde mitt yrke var att jag skulle hjälpa och påverka. Att välja rätt väg i livet är inte alltid så lätt. Det är lätt för oss alla som har en mamma och pappa som älskar oss, vänner som vill oss väl och en stadig grund att stå på. För andra är motsatsen det enda de mött. Ibland, väldigt ofta känns det som om min skalle stångas blodig. Mottagaren vill eller är oförmögen att ta in det jag säger eller gör och jag finner mig själv i en situation som mest liknar ett löpande band. Kanske är det dags att vända blad nu och se vad som väntar bortom allt. Kanske kommer jag ångra mig, kanske blir det det bästa som hänt mig. Kanske gör jag inget alls åt det. Jag känner mig oerhört priviligerad som kan tänka tanken på att lämna mitt yrke, lämna min yrkesidentitet och fokusera på vem jag är och vad jag vill. Jag vet i skrivande stund inte vad som händer framöver, jag vet bara att jag måste finna någon slags ro med mina val och det jag gör i mitt yrkesliv.

Taggad

Tänk så snabbt det kan svänga. I alla fall i mitt liv. Ena dagen skittrist att ens tänka tanken på att dra på sig löparstassen. Andra dagen, längtan och förväntan över en blåsig runda med Skorpan som bästa sällskap. Intervaller i mängder, fler än jag hittills pallat. Funderade till och med på att anmäla mig till ett lopp. Bara för att få känna lite nervositet och adernalin. Men sån är jag.

Bilder

Jag har funderat på vad jag vill ha ut av min blogg och kommit fram till att jag för tillfället inte har en susning. Bjuder däremot på lite bilder från förra veckan.

Vilgot tröstar sin syster, jag springer i backen upp till vårt hus.

Skorpan är en otroligt pigg tjej, sover i princip inget på dagen men tack o lov på nätterna. Hon har en pigg och intensiv blick och vill vara med där det händer.

Vilgot är en fantastisk liten individ med en drös frågor som ska besvaras varje dag. Han kramas och springer om vartannat. Jag är mitt i all småbarnskaos otroligt lycklig.

Jag kan tyvärr inte skryta med att jag badade i poolen så många gånger. Trots värmen tyckte jag det var skitkallt i poolen, har blivit en riktig landråtta.

Som sagt, jag vet inte vad det ska bli av min blogg. Just nu tränar jag sporadiskt. Jag varken orkar eller vill följa mitt schema och jag inbillar mig att det kommer en tid för träningen senare. Det är knepigt med träning och amning men med lite pussel går det. Helst springer jag utan vagn eftersom det är mer effektivt och jag kan "springa ut". Vi har testat ersättning några gånger och det blir bättre och bättre för var gång. Skorpan vill väldigt gärna vara nära hela tiden och vill hon det ska hon så klart få det. Skillanden mellan Baby Vilgot och Baby Skorpan är att jag är mer avslappnad i mitt förhållande till träningen denna gången. Jag känner mig inte alls lika stressad av att inte få träna. Var sak har sin tid och just nu vill jag inte stressa och jaga. Jag kommer hitta formen igen, det kommer bara ta lite längre tid denna gången.

Under Toscanas sol

Så, nu är jag åter uppkopplad. Jag har varit i Toscana i en vecka. Under den varma solen, bredvid vinrankor och olivträd i goda vänners sällskap. Barnen har skrattat och lekt mest hela tiden. Jag har pratat, umgåtts och haft det härligt. Träningen har legat på is och jag har njutit av att bara vara. Jag ska slänga upp lite bilder så småningom men just nu orkar jag inte koppla in telefonen. Nu börjar en ny vecka med nytt fokus. Hörs snart.