När jag var sisådär 15-16 år var jag helt övertygad om att jag skulle bo i NY. Det hade jag och min fina vän L bestämt. En skulle bli skådis och en skulle bli dansare. Vi skulle bli berömda och leva loppan in the Big Apple. Vi blev inte berömda och vi bor inte i Big Apple men visst lever vi loppan. I alla fall så gott det går. Jag älskar NY och skulle kunna åka dit idag om det bara gick. Tids nog kommer jag att återse den underbara staden som aldrig sover. Ibland funderar jag över mina val som lett mig hit där jag är nu. Jag är just nu uppe i en förändringsprocess. En process som jag befunnit mig i ett par år känns det som:) Jag har funderat på mitt yrkesval många gånger om och det känns mer aktuellt än någonsin just nu. Med barn nr 2 kom känslor krypande på mig som jag inte haft innan. Barn får oss att öppna upp vårt känsloregister och jag tror att jag blivit mer emoitionell sedan Vilgot och Sophia kom. Sen tror jag inte att det är bra för människan att bara uppleva onska, sorg och förstörelse. Vi behöver något mer. Visst ger arbetet mig en stor glädje men det svarta fastnar ändå på något vis. Man blir lite bittrare, lite mer hård och lite mer avskavd efter ett tag. Tanken när jag valde mitt yrke var att jag skulle hjälpa och påverka. Att välja rätt väg i livet är inte alltid så lätt. Det är lätt för oss alla som har en mamma och pappa som älskar oss, vänner som vill oss väl och en stadig grund att stå på. För andra är motsatsen det enda de mött. Ibland, väldigt ofta känns det som om min skalle stångas blodig. Mottagaren vill eller är oförmögen att ta in det jag säger eller gör och jag finner mig själv i en situation som mest liknar ett löpande band. Kanske är det dags att vända blad nu och se vad som väntar bortom allt. Kanske kommer jag ångra mig, kanske blir det det bästa som hänt mig. Kanske gör jag inget alls åt det. Jag känner mig oerhört priviligerad som kan tänka tanken på att lämna mitt yrke, lämna min yrkesidentitet och fokusera på vem jag är och vad jag vill. Jag vet i skrivande stund inte vad som händer framöver, jag vet bara att jag måste finna någon slags ro med mina val och det jag gör i mitt yrkesliv.
3 kommentarer:
Heja dig Anna!
Livet är en ständig förändringsprocess och att våga bryta "dåliga" mönster kräver sin kvinna så; GO FOR IT!
Och New York; vad ska jag säga? När jag var där i mars i år med bästa Lena så var det bara bäst. En stad som för alltid kommer att finnas i mitt hjärta och därför var det så svårt att på 10-års dagen av 11/9 titta på sorgen hos alla anhöriga när de hedrade de som gick bort.
Jag har ett kort som är ca 25 år gammalt på min syster och mig när vi står högst upp i ett av tornen (hon bodde där i ca 5 år). I mars när vi flög i helikopter över Manhattan och man såg "hålet" där the Twin Towers stått så inser man att det fortfarande är ett sår som kommer ta lång tid att läka...
Kram och lycka till med dina val!
Vad spännande! Jag känner igen mig i mycket av dina tankar kring yrke och arbetsplats och de tankarna har fått förnyad kraft i och med att mitt nuvarande jobb kommer att försvinna/flytta om drygt ett år.
Vad vill jag egentligen? Jag har det väldigt bra som jag har det på jobbet samtidigt som jag egentligen är rätt så trött på det.
Förändring kräver mod och energi och är inte enkelt. Det ska bli spännande att se var du landar.
Tänk ändå om man kunde komma på något finurligt sätt att jobba med löpning och löpträning...då skulle jag trivas på jobbet!
Eva, NY kan man aldrig bli trött på. I ett annat liv ska jag bo där:)
Staffan, Ja men det kommer förhoppningsvis bli lite spännande framöver. Jag vill bara inte bli en bitter jäkel som sitter på häcken och inte gör något åt känslorna kring mitt jobb och yrkesval.
Skicka en kommentar