I förrgår hade jag min sista sockerfria dag och igår "fick" jag således käka socker igen. Egentligen skulle jag hålla på till bröllopet nästa lördag men igår kände jag att det fick räcka.
100 dagar är en lång tid utan godis, choklad, glass, bullar, chips och allt annat sött och gott. Målet var att testa 30 dagar, bara för att se om jag kunde stå emot det. Det gick över förväntan och jag betsämde mig för fortsätta. Det finns många positiva aspekter med att inte äta massa onödigt socker. Jag skulle kunna rada upp en lång lista men nöjer mig med att konstatera att 1. jag har en jäkla karaktär (något som jag inte trodde jag hade) 2. min mage har mått finfint 3. jag har inte gått ner ett enda kilo i vikt:)
Jag skulle mycket väl kunna göra det igen om bara så för att reta gallfeber på alla som ifrågasatt mitt val. Vi människor är märkliga, vill man inte käka sött, dricka alkohol eller äta kött så retar det en del så in i bengen. Själv har jag aldrig riktigt förstått hur man inte kan dricka kaffe:) Jag har fått höra både det ena och det andra och vissa har det verkligen stört att jag avstått från det söta. Innan utmaningen tackade jag snällt och artigt ja till sötsaker trots att jag kanske inte ville äta det. Nu kan jag lätt säga nej tack, deras känslor kring att jag avstår från sött är inte mitt problem.
Och träningen då?
Jodå i dessa bråda tider är jag nöjd om jag lyckas få ihop mina fyra löppass denna veckan. Jag skulle så gärna vilja få till fem men det blir tyvärr inte denna vecka. Idag är det torsdag och jag har hittills fått till ett TRÖSKELPASS på 12k. Visserligen ett bra pass med 3x2.7k som gick i tröskelfart (4.40) men ack så tungt. Jag hade nog lite av söndagens pass kvar i mina ben. Tur för mig att det är tre hela dagar kvar på denna veckan!
3 kommentarer:
Det där att bli ifrågasatt känner jag allt för väl igen. Jag får i princip alltid försvara, förklara och argumentera. Tror att det handlar om en slags dåligt samvete hos folk. Att de egentligen vill men inte kan/vill/vågar. Likadant med träningen när jag tänker efter... Men jösses vilka bra försvarare och argumenterare vi blir! ;-)
Strongt att klara 100 dagar!
Du kan klara precis vad du vill. Järnvilja är vad du har.
Och vilken härlig insikt, att kunna säga nej tack utan att bry sig om hur omgivningen reagerar. För det där med att säga nej tack till det söta väcker verkligen ont blod.
Knasig värld vi lever i, har vi inte alla egen bestämmanderätt vad som ska passera magsäcken?
Kram
Ingmarie, Ja, speciellt med träningen. Varför alltid springa, varför så ofta, varför så långt....
Katarina, Exakt, jag väljer vad jag vill ha och när jag vill ha det! Jag antar att det är lättare att käka en bulle om alla andra gör det.
Skicka en kommentar