Äntligen ensam. Mr D är på jobbet, Vilgot är på förskolan. Som jag längtat. Det kanske är som att svära i kyrkan när jag skriver att jag tycker det är skönt att Vilgot är på förskolan men det skiter jag i. Jag är otroligt familjekär och tycker fantastisk mycket om mina vänner men har ett STORT behov av att vara ensam. Det är därför löpningen passar mig så bra. Jag får vara för mig själv. Nu är jag ju inte helt ensam, Skorpan är med mig. Men ändå.
Appropå löpning, träning och allt det där så går det trögt framåt med formen. Jag vet inte om jag varit naiv innan Skorpan kom som trodde att träningen minsann skulle bli en dans på rosor. Hittills har jag krigat mig till och igenom varenda pass. Det är ont om tid, Skorpan är vaken otroligt mycket för att vara så liten och hon är inte alls glad för att bara titta på. Jag känner att jag måste hitta ett sätt som fungerar för oss allihop. Jag har kört på tre i månader nu och vissa veckor har jag fått till 5 pass medan jag andra bara lyckats få ihop 2 eller färre. Jag är inte den som inte tror att det går. Tvärtom. Det måste gå annars rasar jag ihop. Utan min träning kan jag lika gärna kasta in handduken. I alla fall känns det så. Igår sa Mr D att han visst förstod att jag ville komma tillbaka till min form och bli vältränad och allt men att han hoppasdes att jag mitt i allt kunde stanna upp och ändå vara nöjd med den jag är just nu. Vad jag hade velat svara: JA, jag är nöjd just nu! Men det kan jag inte. Jag vet att jag i ett inlägg tidiagre skrev att jag inte är lika stressad som jag var efter graviditeten med Vilgot men just nu känner jag att det verkligen inte händer något.
Kanske är jag tramsig och till viss del utseendefixerad men det är så jag är. Jag skulle vilja kunna skriva att jag inte bryr mig men det gör jag. Att gå ner i vikt och hitta tillbaka till den jag var är just nu otroligt viktigt. Och jag har inget tålamod överhuvudtaget.
7 kommentarer:
Härligt att du står upp för vad du tycker!
Och JAG tycker inte att det du tycker är "fel".
Mamman = du, är den stora kuggen i familjehjulet och när du mår bra så mår resten av familjen bra. It´s that simple (tycker jag i alla fall)!
Varje litet tillfälle du får till träning är bra om det så bara är en planka och några knäböj eller 20 minuter jogg med vagnen.
Försök utnyttja helgen då kanske maken är hemma att få 1-2 timmar själv för träning eller annat som får dig att må bra. Tar du dessutom dessa timmar tidigt så har ni hela dagen på att umgås hela familjen. För att det ska bli av så skriv in det i kalendern!
KRAM!
Klart att det är rätt!
Att vara ensam är ju en ynnest när man är småbarnsförälder!
Hav tålamod.. Inom sinom tid kommer resultaten.
Du har ju liksom varit igenom en del sedan du var igång senast:-)
Tack så hjärtligt för din kommentar. Har nog inte kikat in här förut så passar på att lämna ett litet avtryck
Vet du vad, jag känner samma sak! Tiden är knapp för att hinna med träningen och när tiden finns så kanske orken inte finns pga vakna nätter mm. Jag inser att det tar längre tid att komma i form efter andra graviditeten. Visst jag är väl smal igen och har gått ner mina grav-kilon men jag är inte alls tillbaka i den form jag var innan Oliver kom när man tänker på styrka och fasthet i kroppen. Det kan jag verkligen sakna-den där tighta hårda kroppen jag hade innan. Kan det vara amning och annat som fördröjer processen.....?? Att vi numera dessutom bor på landet gör det nästan omöjligt för mig att at mig in till gymmet annat än när jag ska instruera mina pass! Familjen är självklart viktigast, men att må bra handlar också om att hela kroppen mår bra och vi behöver vår träning! Kämpa på-förr eller senare kommer formen tillbaka!
Eva, Ja men det är ju så jag måste tänka. Se möjligheterna i tex. transportlöpning, till o från förskolan osv. Jag vill gärna få till träningen på fm men är en inbiten kvällstränare. Det är bara att lägga om!
Thomas, Tålamod...
Sara, TAck själv för din fina blogg. Den är rak, ärlig och det gillar jag.
Jenny, vi kör på och visst, förr eller senare kommer formen men jag vill ju inte vänta:)
ÅH Anna! Du är så underbar! Och härligt ärlig som "vågar" skriva hur du känner. Jag vet många som känner som du men aldrig skulle mer än viska om det.
Om ens det.
Många lider säkerligen i det tysta och tror de är helt ensamma om sina känslor..
Såklart du vill komma i form!
Så klart du vill känna igen din kropp igen!
Jag har så dplig erfarenhet och därför dåligt med råd...
kan du fråga någon som "lyckats"?
Ursäkta frågan men hur äter och sover du?
Allt spelar ju som bekant roll. Träningen är inte enda nyckeln.
jag håller på dig!
KRAM
Ingmarie, Jag sover oftast ganska bra.Jag har egentligen inget att klaga för där. Maten har det varit upp och ner med och har sedan en vecka tillbaka tagit nya tag. Jag mår bättre om jag tänker på vad jag stoppar i mig och märker skillnad ganska så direkt.
Skicka en kommentar