söndag 23 januari 2011

Någon slags ärlighet

Ibland faller det en bit på plats i livet som man tycker att man saknat eller en bit som berättar om vem man är. Nu när jag är gravid och inte kan eller har lust/ork att träna så mycket och så hårt har jag kommit fram till hur mycket av löpningen som faktiskt blivit min identitet. Utan löpningen är jag inte riktigt hel. När jag själv läser det jag skriver så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Kan man vara så enkelspårig och så "tråkig" som människa att man blir hel av att dra några intervaller i Pildammarna. Mitt svar är klart man kan! Jag har ingen brokig bakgrund eller gamla problem som ligger och gnager. Mina tonår var hur bra som helst och jag hamnade aldrig i fel sällskap. Ibland kan jag "hitta på" problem som jag egentligen inte har, bara för att få en möjlighet till att förändra något. Senast idag var det en känsla av att det förmodligen inte blir mer än så här. Livet alltså. Jäkla tur för mig som har Mr D som säger "vänd på det då, gör det bästa av ditt liv". Så jävla enkelt! Jag skrattade och tårkande mina hormontårar som jag tyvärr inte har någon koll på just nu och drog till Bibblan för inspiration. Jag längtar ibland så det värker efter mitt riktiga jag som jag förhoppningsvis får träffa igen om några månader. Graviditeten gör mig en smula nedstämd och jag känner mig begränsad. Jag kände likadant när jag var gravid med Vilgot. Vissa älskar sin graviditet, jag ser det mest som en transportsträcka till det underbara nya livet som kommer till oss. Nu ska jag vara helt ärlig. Jag är en ganska så kritisk person som trots min kritik visst kan sprudla av glädje, möjligheter och spontanitet. Men så är jag ibland så jävla negativ. Så in i bengen negativ så jag kan kräkas på mig själv. Jag läser och inspireras av människor som vänder sin negativa energi till något positivt och ögonen på dessa människor glöder. Jag ser på dessa ögon med stort avund och hoppas någonstans innerst inne att jag kan få sådana ögon. Har ni upplevt sådana ögon vet ni precis vad jag skriver om. De är äkta och de påverkar en. Vägen till glödande ögon är ingen enkel resa, jag har förstått att man inte bara vaknar upp en dag med all denna energi. Precis som med en miltid under 45 minuter måste man träna lite tuffare pass som gör ont också. Det var en smula ärlighet från mig. Nu är det dags för mat i vårt hem. Spring på, spring fort som fan och njut av varenda steg du tar! Om bara några månader ska jag flåsa dig i nacken igen:)

4 kommentarer:

Katarina M-I sa...

Alla springer inte ifrån sina problem, även om det finns människor som springer FRÅN något:)
Precis som du så springer jag för att jag älskar det!

Jag tyckte det var pest att vara gravid, jag var så sjuk att jag blev en fånge i min egen kropp. Och det är ingen vacker tanke eller känsla.

Varje dag tar dig en dag närmare både nytt liv och löparskorna:)

Och Mr D har helt rätt; gör det bästa av det. Det är DITT liv.

Kram goaste Anna

Marre sa...

Känner redan ditt flås i nacken, måste öka takten... Bra inlägg och jag känner igen mig i den där känslan av att man "måste" vara lycklig när man är gravid. Jag hade också bara en lång väntan på att det ska skulle vara över. Gråtande, kropp som känns främmande, begränsande. Men snart! Då är du och springer intervaller så du kräks igen! :-)

Staffan sa...

Fan ta den som påstod att allt ska vara så gulleplutt-nuttigt med graviditeter. Jag har ju följt min frus fyra graviditeter på nära håll (nähä...surprise) och vet att det inte alltid är sådär otroligt mysigt.

Härligt ärligt inlägg med självinsikt, kul att du börjat skriva lite mera igen Anna, vi är många som saknat dina färgglada, spontana, raka och emotionella inlägg!

Fortare än du anar är du tillbaka vid Pildammarna och trängs med en massa svettiga löpare i tighta kläder... :)

Anna sa...

Katarina, Ja det är märkligt att man kan sakna något som många avskyr. Speciellt de tuffa passen. Jag älskar den tanken på att för varje dag som går så kommer jag närmre och närmre dojjorna. Bra!

Marre, Ja öka nu Marre för snart kommer jag tjejen!

Staffan, Härliga ord, de värmer. Du om någon borde ju ha liteerfarenhet från det här med graviditeter även om du inte varit det själv så är det ju inte så långt ifrån. Ni män går ju inte helt opåverkade igenom det som händer med oss.