same same

På onsdag ska jag till doktorn och kolla upp mig. Inte en dag för sent. Jag har hostat några nätter på rad nu och i natt fick jag inte ihop mer än 3 timmars sömn. Det känns som om min kropp har blivit kidnappad av något som jag inte har en aning om vad det är. Jag känner mig inte alls på något vis frustrerad över det, det är totalt meningslöst att vara det. Jag kan ju ändå inte göra något åt det och nu har det pågått så länge så jag antar att jag kapitulerat mer eller mindre. Men visst hade det varit underbart om jag blev frisk snart så jag kan börja ta lite joggingsteg igen. Det är när man inte kan träna gör upp de bästa planerna i huvudet. Vilken tur att jag ska springa hela livet!

Lite ditten och datten

När det går emot och inget blir som man tänkt sig kan man välja att antingen lägga sig ner och skita i allt eller ta tag i det och komma igen. Jag skriver inte bara om löpning, jag skriver om livet. Precis som alla har jag haft motgångar i livet och precis som andra har jag många gånger hellre velat skita i allt och bara gå vidare men hur det än är och hur det än verkar vara så väljer jag alltid den långa vägen. Den vägen som innebär att man inte ger upp.
Det kanske ger mig en omväg men vad gör det om det tar lite längre tid? I lördags ville inte kroppen springa, mycket på grund av att det inte står rätt till med den men även på grund av en massiv stress för att få ihop allt. Min hemtenta som bara blev ett magplask (jag skickade in fel fil och blev underkänd trots att jag suttit sena kvällar och fått ihop en bra hemtenta som nu är helt värdelös). Jag vet att jag just nu bollar med mig själv väldigt nära gränsen för vad min kropp och knopp fixar men jag vet också att jag är ganska så stryktålig.
Jag känner mig inte alls på något sett som en looser för att jag bröt loppet i lördags. Efter några tårar innan taxin kom och hämtade upp mig och två andra kom jag snabbt fram till att det var ett mycket klokt beslut som jag nu är stolt över att ha fattat. Jag är ingen superwoman med hemliga krafter, jag är Anna, en vanligt tjej som gillar att springa.

Idag var jag ute och sprang/gick i 40 minuter. 5 min gång varvat med 5 min löpning i lågt tempo. Helt okej och det enda jag ska sysselsätta mig med just nu. Precis som i lördags blev jag trött av löpningen och fick hög puls. Jag har definitivt något i kroppen men idag var det ändå skönt att vara ute. Kom på när jag sprang runt Pildammarna att jag befann mig i Malmös Central Park. En superfin park, full med liv och människor som njuter av att vara ute, av varandra och att plåga sig runt runt runt i sina löparskor.
På lördag är det dags för bröllop i Ystad, fina vänner ska gifta sig och jag och Mr D ska få ro om varandra. Nästa lördag ska jag upp till Stockholm och träffa bästa H, heja fram alla er som ska springa maran, käka middag, snacka skit och dricka rosé. Längtar!

Och om ni undrar hur det kommer gå med hemtentan. En ny tenta är ute och ska in om en vecka, denna gången skickar jag rätt fil.

NYtt försök att pracka på ett startbevis

Är det verkligen ingen som vill springa Stockholm Marathon den 5 juni?! Du behöver ju inte ens betala för att få vara en del av den stora festen. Du får startbeviset av mig!

Underbara sommarkväll och vill du springa maran den 5 juni???

Jag kom precis innanför dörren efter att ha promenerat eller ja, powerwalkat som det heter i 70 minuter. Jag gick till Pildammarna, runt ett varv och så ringer min goda och fina vän M. Det visar sig att hon också är i parken och promenerar. Jag som tänkte tanken att gå inom och kolla om hon skulle med men klockan visade nästan 20.30 och flickan ska gifta sig på lördag så jag lät det vara. Vi drog iväg på ett varv till och njöt av kvällen och pratade ikapp. Vad mycket roligare det är att gå nr man har sällskap. Jag gillar ju inte ens att gå men ikväll var det fantastiskt på alla plan. Skönt att få komma ut och andas sommarkväll, skönt att få gå bort Göteborgsvarvet och skönt att få ladda batterierna inför morgondagen.

I morgon ska jag ringa en läkare som jag kan få komma till utan att vara halvt döende. Kommer inte att bli lätt men jag ska vända mig till den privata vården. De ska få ta lite tester bara för att kolla att allt är som det ska. Sen ska jag promenera och njuta av tillvaron, springa lite och långsamt, försöka ta mig ut i naturen när tillfälle ges och bara få jogga runt, lukta på naturen och njuta.

Som ni vet blir det inget Stockholm marathon för mig. Och finns det någon därute i vårt avlånga land som läser min lilla blogg och vill springa men inte har någon plats, HÖR AV ER. Jag har en startplats och ska upp till Stockholm den 5 juni ändå (som det ser ut nu) så nummerlapp finns att hämta.

DNF

För det är väl så det står i resultatlistorna. Idag var inte min dag trots otroligt bra uppladdning hela förmiddagen. Jag kom 4,5k sen sa det stopp. Benen slutade att springa och jag försökte inte ens att sätta igång dom igen. Det var det tredje försöket jag var inne på då. Första stoppet var vid vattenhålet vid 2k. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer än att jag såklart skulle stannat hemma idag. Alla indikationerna fanns där men så fanns det något i mig som negligerade det och ändå trodde på hoppet, att det skulle gå över och benen skulle vara snabba idag.. Inte ens i 5 minuters tempo kändes det behagligt, pulsen var skyhög och min andhämtning var som den ska vara på upploppet.

Jag är inte ledsen, det har gått över. Jag grät en skvätt när jag pratade med Daniel men han är så bra på att lyfta upp mig från rännstenen när det behövs. Nej, jag är snarare frustrerad över att inte vara ett med min kropp och veta vad det är för något som är fel. För något konstigt är det. Jag klarar mycket väl att springa i 5 minuters tempo i mer än 4,5k eller 3k som det blev häromdagen.

Efter att ha duschat i en tom duschhall gick jag till målgången och lyckades se när både Lena-Camp Westman och Anna-Orka Mera gick i mål. Både tjejerna såg urstarka ut och nu ska jag försöka klura ut vad brudarna fick för sluttid.

Göteborgsvarvet i år var varmt, riktigt varmt men vilket lopp det är. Startar man lite längre fram som jag gjorde i år så slipper man trängas och kan njuta av annat. Underbara Göteborgare som tagit sig ut för att hejja fram alla. Bra arrangemang och fin miljö att springa i. Min Göteborgsvistelse slutade på ett mycket trevligt sätt. En god middag men en kall öl i sällskap av brorsan. Nu är jag hemma, ska sortera tankar och förhoppningsvis sova gott. Dojjorna ska jag ta en lite paus i från men under tågresan hem återkom tankarna på löpning i naturen upp och ner för stock och sten.

Nya tights gör dig snabbare!

Igår cyklade jag inom RS här i Malmö på vägen hem. Jag var ute efter tights. Tyvärr hittade jag inga i min storlek där. Men jag gick inte lottlös därifrån, två schyssta löparstrumpor ett par vita och ett par svart fick jag med mig. Vidare in på Stadium där jag sen hittade det jag letat efter. Ett par tights för 350 pix från NIKE. Inget speciellt men bra pris. Varför måste alla tights vara svarta. Är det för att vi tror vi blir smalare i svart och att tillverkarna inte vågar satsa på något färgglatt eller är det för att svart döljer svetten? För vem vill springa runt och visa sitt svettiga arsle? Med nya strumpor och tights kommer jag bli livsfarlig imorgon:) Nya fina löparkläder gör att man automatiskt blir snabbare. Så är det. Jag skulle även köpa sådandär Vitagro eller vad det heter men den trevlige mannen inne på RS upplyste mig att det var i senaste laget att börja dricka det. Kände mig som en total nybörjare. Men vad jag förstår så behöver kroppen inte så mycket extra när man bara ska springa en halvmara.

Igår var det fullt ös på jobbet och jag blev inkallad att jobba även på kvällen något som är ytterst sällsynt. Min kvällsmat brann inne så på en knäckis och banan skulle jag ge mig iväg på 6k mysjogg. Inga problem tänkte jag, det är ju bara 6k. Jag fick stanna efter 3k, det tog liksom bara stopp. Benen ville inte och jag var kallsvettig och hade riktigt hög puls. Bölade en skvätt i Daniels famn men bestämde mig ändå för att testa imorgon. Det värsta som händer är att jag får bryta, käka en god middag med min bror och sägerska, sätta mig på tåget hem och amnäla mig till nästa år.

I eftermiddag har jag en date med världens finaste och coolaste kille på badhuset Aqua Kul här i Malmö. Vi ska plaska och simma i vågorna, perfekt avkoppling innan halvmaran imorogon.

Glad och gul som en sol

Igår skrev jag ett ganska så heldeppigt inlägg som jag senare på kvällen tog bort. Jag ska inte vara deppig och grå utan glad och gul som en sol. För på lördag är det ju faktiskt en stor härlig fest som jag ska gå på! Skit samma om jag springer in i mål som siste man, vad gör det? Skit samma om jag inte prioriterat min träning detta åren, vad fasiken gör det? Motivation är en färskvara och i vår har jag shoppat annat än löparmotivation. Det kommer fler lopp och fler år att springa snabbt på.

I går fick benen vila, mina stackars 400-ingar i tisdags satt där de skulle. Idag vill jag mysjogga i 6k och njuta av att bara få vara. På lördag ska jag försöka disponera loppet efter bäst färmåga. Det sämsta jag kan göra är att få övermod och tokspringa första milen.

Nu ska jag kicka igång min jobbdag. Som vanligt tusen tankar på allt annat än just jobbet:)

När hjärtat vill

Det är inte lätt när hjärnan spetsat in sig på något och man är otålig och ivrig till naturen. Just nu går min hjärna på högvarv efter att ha varit på visning av ett fantastiskt underbart och kärleksfullt hus som är på tok för mycket för oss att ta tag i. Förnuftet säger nej men hjärtat sägar JA! En skånelänga från 1800-talet med en tillbyggd fantastikt del. Stor underbar lummig trädgård med gästhus och bastu. Mr D är realist och jag är en drömmare. Ingen av oss är födda med hammaren i handen men å andra sidan finns det ju de som är det! Jag sa till Mr D att det skulle bli såhär, mina känslor går bananas när jag hittar något som detta. Det är bättre att vänta med att kolla på hus fram till den dagen man verkligen är beredd på att flytta.

Vilken tur i oturen att jag har en massa andra saker som måste redas ut och ett Göteborgsvarv att träna till. Tydligen kan man inte ta igen förlorad träning men visst måste man göra ett försök:) I går blev det 10k varav 7k i 4.45-fart. Har en viss föraning om att det kommer bli tungt på lördag men med ett reviderat mål till 1.46 hoppas jag ändå kunna känna mig nöjd. Man får ju lov att inse sina begränsningar också och vissa saker styr man helt enkelt inte över.

Helgen har varit lugn och underbar, mycket familjetid och umgänge. Inga bröllop eller andra fester och måsten att gå på. Ibland är det bara skönt att få vara hemma och få vara tillsammans.

Fredag igen, hur gick det till???

Vad är det som händer? Hallå det är fredag igen! Det har varit en hektisk vecka som vanligt men till skillnad från förra veckan har jag fått till ett tusingpass. 4 tusingar i 4.15-tempo på band. Jag litar fortfarande inte på bandet, det är på tok för jobbigt att köra tusingar på band jämfört med ute i det fria. Men regnet öste ner i onsdags så det fanns liksom inget alternativ just då .

Det var ett bra pass även om det var jobbigt. Kroppen fick jobba och benen pinna på. Tyvärr hade jag nog ätit för nära inpå för magen skrek av smärta och jag fick håll. Men 4 av 5 planerade får ändå vara godkänt.

Igår var vi i Göteborg på födelsedagspartaj. Vi kördei över Göta Älvsbron två! gånger, Göteborg är ingen enkel stad att köra i. I vilket fall som helst fick jag en klump av nervositet i magen. Bron från helvetet som jag ska ge mig på om en vecka. Siffror som inte visade under 1.45 uppenbarade sig i mitt huvud och jag insåg att det kommer bli asjobbigt. Men för att tänka positivt, det kommer bli förbaskat kul att springa, underbart att få uppleva atmosfären och springa till sambatakterna och att få ta en iskall dusch efter loppet.

Ett stort smajl

Idag fick jag fart på benen. Det blev tröskelintervaller extra allt. Eftersom det är 12 dagar kvar till varvet får jag se till att ta tillvara på dessa dyrbara dagar på bästa sätt. Tre kvalitetspass denna veckan och ett på måndag eller tisdag nästa vecka. Däremellan distans och återhämtningsjogg. Så ser upplägget ut. Med tanke på att djävulen bebott min kropp i tre veckor så gick passet över förväntan. Visst fick jag kriga för mina tider och ordet tröskel är väl egentligen fel att använda idag men jag gav mig inte.

3x2,7k i 4.30-fart med 3 minuters vila. Vilan blev lite längre än den brukar men så var pulsen högre än vad den brukar vara. Jag vet inte om det är så bra att tokköra efter en förskylning som min men jag ville så gärna testa! Dessutom gick ju passet igår på 6k ganska bra. Vi får se hur kroppen mår imorgon.

Till sist, tack mina vänner för era fina ord i mitt inlägg i går om livets berg-o-dalbana. Ni är fina ni.

Ny dag

Ny dag, nya möjligheter. Idag blir det ingen frustrationslöpning. Nej, sådana får man inte ha för ofta. Idag ska jag istället testa på lite fart men med vetaskapen att jag varit sjuk. Det blir nog lite fartökningar. Det är inte klokt hur mycket man förlorar på tre vekors utebliven träning. Men det finns heller inte så mycket att göra åt det. Nu får jag ladda så gott jag kan inför varvet och njuta av sambatakterna.

Det är inte lätt att förstå allt.

Livet är fyllt av överraskningar, både roliga och tråkiga. Idag gick min löpning från att ha varit en runda fylld med glädje över benens fartfyllda lek till att bli ett frustrations hål. Jag har gråtit TVÅ gånger idag. Första gången i frustration över att jag inte kan kontrollera mitt liv, andra gången av ren sorg. Sorg för att en nyhet som var fylld av kärlek, värme och liv snabbt vände till att att bli ingenting. Mer än så vill jag inte skriva för det handlar inte om mig.

År 2010 är ett mycket märkligt år. Glädje, värme och kärlek har blandats med bortgång, dåliga diagnoser och motgångar. Det är många känslor som man ska ha koll på och det är ibland svårt att dribbla mellan dem. Mina tankar finns hos mina nära som jag så innerligt älskar och uppskattar.

Jag laddar

Jag laddar med Lady Gaga inför min löptur snart. Min comeback:) Åh om ni bara visste vilken lycka jag känner i min kropp nu. Jag får lov att återkomma med hur det gick idag.

Jag är tillbaka!

Hej hallå på er. Nu är jag tillbaka!!! I alla fall känns det så och det måste vara så. Igår hade jag visserligen ont i halsen men sprang eller joggade 4k på slingan i Mellby. Det var tungt och jag kände att kroppen inte var ok än. MEN det onda i halsen försvann och nu i morse kände jag mig riktigt frisk, friskare än på snart 3! veckor. Ikväll ska jag ut igen!

Det går runt just nu...

Det går runt runt i mitt huvud. Jag vill göra allt på en gång. Starta buisness, springa långt över stock och sten, fixa hemsida, träffa vänner, påbörja tredje delkursen på rättspsykologi, äta skaldjur och dricka vin, pussa på mina killar, testa cross-fit, och få vara kreativ. På vägen till jobbet i morse konstaterade jag att jag inte hinner jobba, jag har alldeles för mycket i huvudet för att jag ens kunna sitta still på min kontorsstol. Och vem bestämde egentligen att jag skulle sitta på häcken hela dagen när jag är född med myror i brallan!

Löplust

Förra året sprang jag Lundaloppet för första gången. Det är ett mysigt lopp som jag hade tänkt att springa även i år. Nu blir det ju inte så på grund av förskylningen men nästa år då så.

På lördag åker jag istället hem till min

mamma och pappa och blir lite ompysslad. Har jag dessutom tur och

känner mig frisk så ska jag ta mig ut till slingan i Mellbystrand och rasta benen. Jag tycker att halsen känns bättre idag. Nu när jag inte kan trna så fokuserar jag på att skriva min hemtenta. Jag funderar även på att se en film på bio ikväll. Snart är sjukstugan stängd i det Bååthska hemmet, i alla fall på ett tag, ett långt tag hoppas jag. Jag läser och inspireras av alla era fantastiska bloggar och löplusten bubblar i mig. Solen visar sig långt in på kvällen nu och jag läääängtar.

Frustrerad

Vad ska man skriva när man inte har något vettigt att skriva i träningsväg? Jag är fortfarande sjuk. Jag har fortfarande satan ont i halsen. Det är två veckor sen skiten kom och det tenderar inte till att bli bättre. Jo, i lördags kändes det bra mycket bättre men återgick till att göra mastodont ont i söndags kväll igen. Jag var på vårdcentralen för tredje gången igår och det finns inget att göra åt eländet. Bara en portion gott humör och tålamod som läkaren sa till mig. Han såg nog frustrationen brinna i mina ögonen. Och springa, det vågar jag inte. Jag har hört och läst om att halsinfektioner och träning inte är någon bra kombination. För det är det väl inte?

Två veckor kvar till Göteborgsvarvet och jag känner mig lika grillad som en trött laxkotlett. Just nu känns det inte ens som om jag kommer att kunna springa varvet överhuvudtaget. Och skulle jag få bort det onda i halsen så skulle min tid bli skit. Men jag kommer springa loppet om jag blir frisk för jag är anmäld och har till och med en tågbiljett tur o retur! Sen tänker jag att den där drömgränsen på 1.40 kanske kan slås ett annat år. För det är ju som Katarina (cykelmygg) så klokt skrev en gång till mig, man ska ju springa hela livet! Och vad gör då en förskylning 2010 när jag kan kräma till med en dundertid 2011 eller till och med 2020? Så det så!