Gårdagens mil

Jodå så är det. Min första mil som tvåbarnsmorsa. Det tog sin tid, jag hade Skorpan med mig i vagnen men jag tog mig runt på ca en timme. Min vanliga milrunda kändes bekant och jag insåg att jag saknat den under de månader jag hållit mig borta. Att springa milen har varit ett mål sedan Skorpan föddes och nu kan jag bocka av ett av de många träningsmål jag har satt. Nu är det bara den förbannade styrkan jag skall hitta kraft att genomföra. Hur svårt kan det vara liksom? Jag behöver den riktigt mycket nu. Kroppen känns otroligt svag och jag behöver bygga upp mig. Ikväll har jag tänkt att köra 5k riktigt jäkla fort. Styrkan ska jag försöka peta in lite efteråt.
Vi har ett crossfitcenter här i Malmö, inte alls speciellt långt ifrån där vi bor. Jag har tänkt testa på det. Dels för att det är ösigt men också för att det går hyfsat snabbt. Jag har bara inte funnit tid till det.

Denna reklam som finns överallt

Nu ska jag gnälla igen. Jag läser bloggar nästan dagligen som på ett eller annat sätt gör reklam för något. FINE! och bra jobbat alla ni som efter tufft jobb får in lite intäkter på bloggen. Dessutom tycker jag att vissa produkter visat sig vara skitbra och jag hade aldrig köpt dem om jag inte upptäckt dem på bloggar runt om i cybervärlden. Hatten av till er. Men jag måste dock skriva att jag blir uppriktigt sagt skitbesviken när jag läser bloggar som jag tycker publicerar direkta reklaminlägg utan att skriva att personen faktiskt fått varan eller får betalt för att göra det. Jag vet att många är duktiga på att skriva att de testar produkter för olika företag och skriver ut att de fått varan osv. Inget ont till er. Men till alla er som testar och får grejer vars syfte är att göra reklam för det,  skriv det, det blir så mycket seriösare. Jag kan ta er seriösare och produkten framställs mer seriöst. Vi läsare är inte dumma i huvudet, vi fattar att det är reklam. Det blir bara så tramsigt. Jag har tagit upp detta tidigare och jag vet att en del skruvar på sig och tycker att jag är en bitch som är grön av avund men det skiter jag i. Tyck vad ni vill, det göra ju jag.

Tyvärr inga skor till mig:)

Jag har fortfarande längtan till NY. Vi har pratat lite löst om att åka dit i vår. Kanske kan vi dra dit om jag slutar köpa svindyra skor till Vilgot. Det är makalöst vad skor och ytterkläder kostar till barn. Hur är det möjligt att jag köper dyrare skor till Vilgot än till mig själv. Det är inte rättvist! Jag har på senare tid funderat på om man ska starta upp ett nytt barnklädesmärke utan en massa krims krams. Kläder som funkar för både pojkar och flickor i coola mönster. Som dessutom inte behöver kosta skitmycket och som inte skor sig på diverse seriefigurer och filmer. Vilgot är såklart tokig i Bilar, älskar Blixten. På senare tid har han börjat tänka på vad han sätter på sig och ordet COOL finns även i hans vokabulär. Fast det är skönt att han kan säga vad han vill ha, mindre beslut för mig att ta. Idag gick skoköpet superbra, bäst hittills. Han  fick välja och det blev kanon!

Håll i hatten alla nu för när min Mr D kommer hem tänkte jag träna. Både lite snabbhet och lite styrka. Bring it on bara.



Slutar gräva nu

Jag är egentligen ingen person som gräver ner mig för mycket i saker. Oftast handlar det bara om att få lyfta bort skiten som sitter på axlarna för att kunna ta nya tag och se nya lösningar. Jag ger aldrig upp men stannar ibland upp för att reflektera över vad som egentligen händer. Jag tycker det är skönt att få det ur systemet genom att exempelvis skriva en rad på bloggen, prata med min underbare Mr D eller kanske bara springa skiten ur mig. Jag är av den tron att allting blir vad man gör det till. Jag väljer att tycka och känna olika saker i olika situationer och handlar sen därefter. Är livet piss, kommer jag att handla utifrån det. Tycker jag att hela världen är emot mig kommer den att vara det. Är livet som ett ekorrhjul kommer det bara fortsätta snurra samma varv runt, runt, runt tills jag tycker något annat. Det är också därför jag kan bli så jäkla irriterad på mig själv för att jag ibland trillar dit så enkelt. Stressnivån är löjligt låg för tillfället. Nog sagt om det. Jag tror ni fattar vad jag menar. Det är egentligen inte så komplicerat. Dessutom skäms jag ibland för mina känslor eftersom jag är så otroligt lyckligt lottad med att bo i ett rikt land, ha en underbar familj, härliga vänner och må bra. Hur många hade inte gett upp sin vänstra fot för att få byta. Ibland kan jag känna att det faktiskt inte är okej att klaga, jag skapar MITT liv och det är en förmån som inte speciellt många människor har möjlighet att göra på denna vackra jord.

Så idag är det fredag, brafredag! Efter lite mat i magen och pussar på barnen ska jag försöka få till ett litet träningspass med dem. Vilgot var helt med på noterna igår men ville hellre springa än cykla. Vi får helt enkelt ta det som det kommer. Egentligen är det förskola både igår och idag men de ringde igår och berättade att magsjukan härjar och att det var läge att stanna hemma. Otroligt omtänksamt och såklart att vi stannar hemma.
Ha en fin dag allihopa!

Havererad

Mina nära och kära får ursäkta nu.

Jag tror jag har tappat greppet om multitasking eller alternativt tagit det till en annan nivå som sen totalhavererat. Det går sådär i mitt liv nu när det kommer till balansen mellan att vara en innerlig moder, kärleksbejakande partner och vara Anna. Vet inte riktigt hur jag ska sortera upp allt, det blir mest en massa krafsande överallt. Tvättberg blandas med affärsidéer som växer på hög. En snart 5-månaders bebis som absolut inte vill vara någon annanstans än hos sin mamma. En storebror med myror i brallan och ett evinnerligt släpande upp o ner i hissen och runt överallt. Det känns som om det är en evighetsmaskin av saker. OCH jag är skiträdd för att hamna i detta träsket. Träsket som består i att serva och se till så att alla andra har det bra. Fasen vi måste ju käka, vi måste ju kunna bo i vår lägenhet utan allergichocker och barnen måste få vara barn o ha kul. Efter det så kan jag luta mig tillbaka och tycka synd om mig själv. Jag tycker jag jobbar med att hitta en balans men i ärlighetens namn går det åt helvete. Jag har kommit fram till att det just nu inte funkar att träna kvällstid. Skorpan fixar inte det och fram tills att hennes självständighet kickar in så får jag hitta en annan lösning. Dessutom är jag dränerad energimässigt på kvällarna så träningen måste försöka genomföras på dagen. Imorgon ska jag lura med Vilgot till Hästhagens IP. Han får cykla runt där medan jag springer. Jag får väl muta honom på något vis.

 Jag o Vilgot på lekplatsen efter min löprunda innan hämtning på Vilgots "jobb" dvs. förskola.

 Finingarna

400-hundringar

Igår kväll när mörkret lagt sig drämde jag till med 400-hundringar i varierande fart. Som snabbast var jag på 1.40 och som långsammast på 1.58. Jag orkade 6 stycken. 2k upp o nerjogg. Det är märkligt det här med intervaller. Jag upplever det som att jag är hur snabb som helst samtidigt som jag vet att jag är väldigt långt ifrån farten innan Skorpan kom. Men det är känslan av att känna sig snabb och att ta ut sig som ändå är den viktigaste. Nu väntar en ny vecka med nya träningsmöjligheter. Inte idag dock, idag finns det tyvärr ingen tid att få in allt och träningen får ryka idag. Det finns ju trots allt andra roliga saker i livet som jag gärna vill hinna med.

Det som är vackert

Malmö må vara en stad i händelsenas centrum och det kan te sig som en hård och kall stad. Men innerst inne döljer sig en värme och stolthet över att bo i denna föränderliga stad som Malmö är. Härom dagen såg det ut så här längs Ribban. Malmö är en liten stad där många ska rymmas och få plats. Ett av mina lufthål är Ribban och stranden. Vyn tar ibland andan ur en och det är svårt att förstå att man faktiskt befinner sig i en stad som periodvis brinner av frustration och utanförskap.

 Hösten när den är som bäst. Krispig luft, vackra färger är som gör själen glad.

Brafredag!

Idag har jag gjort en Jenny. Gått en långprommenad, köpt underbart gott surdegsbröd, fikat och skall snart snöra på mig löpardojjorna för att i sällskap med Skorpan ta mig runt i Malmö i 45 minuter. Allt innan storebror Vilgot skall hämtas. Det är oförsämt fint väder här och man blir bara grå och trist om man stannar inne. Ingen tid att förlora liksom...
Innan dess har jag en timme att fördriva med tankar som ska ner på papper, pussar som ska utdelas på goa gosiga babykinder och en het kopp kaffe som ska drickas. En riktigt bra fredag om ni frågar mig.

Det blev mycket nu

Jag har verkligen inget att skriva om och har stora funderingar på att lägga ner bloggen men så kommer jag hela tiden på mig själv med att det finns så många fina och härliga människor som jag träffat genom bloggen, som inte bara gett mig råd och dåd utan också visat sig vara riktigt trevliga. Så jag fortsätter nog att blogga ett tag till. Dagens ämne är av en blanda kompott. Jag ska tycka till om hur lama vi är i vårt bloggande och hur dåliga vi är på att läsa det vi läser med kritiska ögon. Men som vanligt gör jag det svårt för mig eftersom jag är tudelad i tänket. Jag vill att det ska vara mer ifrågasättande av det som skrivs på bloggarna. Å andra sida, hur mycket debatt kan det bli kring ett träningspass på milen? Jag har själv svårt för att kritisera det andra skriver på sina bloggar just för attt det är deras ord. Jag behöver inte läsa det, jag behöver inte spy ut mina åsikter på deras bloggar. Ordet är fritt. MEN jag tycker dock att det finns något rosaskimrande över alla inläggskommentarer. Vi försvarar varandra hej vilt och försöker mer eller mindre passa in på varandras profiler. Låter det flummigt? Förmodligen. Mina tankar är inte så sorterade ännu och inlägget borde kanske ha väntat men eftersom jag inte riktigt visste vad inlägget skulle handla om blev det detta.

En annan sak, det här med att hålla en bra kosthållning. Skittråkigt, MEN i min värld lite halvviktigt just nu. Jag har snäppt upp mig ganska så bra och tänker på vad jag stoppar i mig. MEN sen räcker det med att locka kroppen med energi som egentligen bara är skit för att systemet skall krascha. Sockeret kickar in direkt och kroppen börjar automatiskt skrika efter mer. Jag blir trött, sur och mer eller mindre håglös. Mina tankar på att inte förbjuda något börjar nu ändras och jag funderar starkt på att utesluta sockret, i alla fall för en 100-dagars period. Det är ju löjligt så beroende vi i västvärlden är av socker. Sjukt läkigt.

Idag regnar det. Helt okej om ni frågar mig. Jag ska använda mina värdefulla timmar då jag är ensam med Skorpan till att få ner tankar på ett papper, mysa och dricka kaffe. Jag har inte gjort annat än agerat personlig assistent åt Vilgot och hemmafru åt Mr D de senaste dagarna och det står mig upp i halsen. Helt ärligt, hur mycket kan man slå knut på sig själv innan man går ut på balkongen och skriker?!

Mornings

Skulle bara säga GOD MORGON! MIna barn har sovit fantastiskt bra inatt och jag är således utvilad! Thank goooood. Solen skiner och efter förskolelämning skall jag och Skorpan puttra runt Malmö i 45 minuter. Blir liksom inte mycket bättre än så en fin höstdag som denna.

På väg

Jag är på väg mot 21.11 vilket är mitt PB på 5k. Ikväll sprang jag 5k på 24.38. Okej, det är verkligen ingen tid att hålla fast i för länge, tvärtom. Jag ska kapa den tiden varje vecka framöver. Ikväll var första gången jag satsade ordentligt. Det var underbart att dra på ordentligt. Det bådar gott för framtiden och jag längtar till nästa snabbdistans.

Alla kan

Alla kan springa när de är mammalediga. Idag sprang jag med denna vagnen från mitten på 90-talet:) OCH det funkade jättebra. När Vilgot skulle komma till oss skaffade vi en Urban Jungle från 2004. Vagnen var i jättefint skick och jag använde den ofta när jag var ute och sprang med honom. Men så blev han 5 månader och på tok för liten för liggdelen. Sittdelen på UJ är bara framåtvänd och efter några turer med en apatisk baby framåtvänd köpte vi denna skönhet på Blocket för 1000 pix. Jag har fått damma av den gamla damen eftersom Skorpan ivrigt tittar efter världen och hon i denna kan halvsitta upp och titta på mig;)

Det jag vill ha sagt är att man kan springa med alla JÄVLA vagnar i världen. Det behöver inte vara en speciell vagn. Kan jag springa med denna kan alla mammor springa med sina vagnar för tro mig de flesta har inte vagnar från urtiden. Så, nu har jag på ett lite lättsamt vis gjort klart att det bara är att släppa sargen, stänga av Malou och sätta på sig dojjorna! Ses i spåret.

PS. Inte nog med att vagnen är gammal, det regnade också! Det ni!

Det ni!

Jag har mer och mer börjat läsa mammabloggar och framförallt de som bloggar om sitt tränande mamma liv. Jag känner att jag befinner mig lite i samma sits. Det jag glädjs åt är att vi rör på oss, tränar, svettas och mår bra av det. Det jag inte glädjs åt är att vi hela tiden måste be om ursäkt för att vi gör det. Som om inte vettiga människor fattade att träningen gör oss till piggare och gladare morsor och farsor. Jag tror inte att någon av de mammor jag läser om är en sämre mamma än den mamman som inte tränar. Trots att jag vet att det är så, skriver jag likt förbannat i vissa inlägg att Vilgot och Skorpan minsann har en gladare mamma efter löprundan. Ibland undrar jag hur det har blivit så att vi hela tiden försöker slå knut på oss själva när det kommer till föräldraskap. Jag och Mr D är i alla fall till stor del underhållare av två barn samtdigt som vi försöker vara hyfsade föräldrar. Det är inte alltid det går ihop. Idag gick det i alla fall ganska så bra. Ett stopp på ett lokalt kondis för kanelbullsintag innan tisdagsgympan.

Igår fick jag ihop 28 min ensamlöpning. Det ni! Vet ni hur långt jag kom på 28 minuter?

5k.

Vara sin egen

Igår, helt otippat träffade jag en kollega. Hon stod och sålde grönsaker. Närodlade grönsaker. Hon har sagt upp sig. Hon har startat eget och beskrev det som att det var det bästa hon gjort. Jag sa att hon var modig som följde sin inre röst och samtidigt som jag sa det fick jag gåshud. Jag var nära att grina för jag kände mig plötsligt så stolt! Stolt över att HON vågade och stolt över att hon gav myndigheten och yrkesidentiteten fingret.

Jag vet egentligen inte vad det är för fel på mig. Majoriteten av min tankeverkamhet på dagarna går ut på att finna vägar som kan ta mig på roligare spår än den jag är inne på. Nu snackar vi enbart jobb. Men det är otroligt vad mycket tid jag lägger ner på att fundera ut strategier, design, budget och allt det där andra som hör till när man vill bli sin egen. Och så kommer hon och säger att hon sagt upp sig och startat eget! Kan det vara så att jag helt enkelt funderar för mycket och agerar för lite? För i ärlighetens namn, hur mycket kan man egentligen fundera, vrida och vända på en sak innan det blir nog. Förmodligen är det rädslan som kickar in vilket är skitkonstigt eftersom jag, när det kommer till att förändra saker i mitt liv, aldrig förr haft problem med det. Och vad är egenligen rädsla för känsla att ha och ens bry sig om? Rädslan hämmar oss bara, den tillför absolut ingenting i våra liv.

Ibland kan jag känna (mycket känslor just nu) att det enda jag är, det är att vara MAMMA. Det finns ingen som JUST NU behöver mig och de som behöver mig i så fall har inte vett att uppskatta det och dessutom får jag knappt betalt för att göra det jag ska. Uruslet och totalt knasigt tänkt, jag vet! Jag har själv svårt att ta kollegor som gnäller över vår låga lön. Vad trodde vi? När det dessutom fikas en hel del på avdelningarna kan jag inte ta gnället på allvar. Men vi formar våra egna liv, ingen annan har satt mitt arsle på min kontorsstol. Tänk er mig vid 55, snacka om en riktigt bitter bitch.

Jag vet varför jag vill vara egen. Jag vill tjäna pengar, vara kreativ och få frihet. Finns det någon därute som läser min lilla blogg som är sin egen. Hur gjorde ni? Varför ville du vara din egen? och Vad är det bästa med att vara egen?

Nja

Det händer inte mycket hos mig. Jag har hostat mig fram de senaste nätterna. Är inte alls i något träningsstadie. Tvärtom. Men jag sörjer inte. Sjukdom och träning går liksom inte ihop. Det är redan beprövat. Hörs.