onsdag 23 november 2011

Nu ni.

Jag kan få hjärtklappning av att tänka på hur mycket jag faktiskt tränade innan Skorpan och hur hårt jag tränade. Jag blir stressad och jag kan må dåligt av att inte hinna eller kunna ge mig iväg och träna i samma mängd. Jag vet inte hur många gånger jag de senaste 6 månaderna satt ihop scheman och funderat på mål och mening med min träning. Min motivation har förändrats och jag har intalat mig själv att den kommer att ändras så fort Skorpan slutat amma. Hon ammar fortfarande, dock inte alls lika mycket. Det finns inga genvägar och dygnet har inte fått fler timmar. Jag har den tid jag har och jag har den motivationen och orken jag har. Vissa dagar finns det ork och motivation medan de andra dagar är som bortblåst. Och visst skulle jag kunna vara nöjd och se på träning på ett annat sätt än tidigare. Jag har försökt att göra det men det går helt enkelt inte. Jag mår skit av det. Det finns något förlösande med träning som inte går att få någon annanstans. Människor som inte tränar förstår inte detta och kanske ser på det som trams och onödig prioritering. Men det skiter jag faktiskt i. Har man löptränat sedan 15 års ålder har man byggt upp ett beroende. Och det bottnar inte bara i själva träningen och stunden då jag befinner mig i den utan även i hur min kropp mår och hur jag, Anna mår. Så, med detta i bagaget bestämde jag mig för att ta tag i bloggen igen, sätta mål och ge mitt träningsliv en mening. Det går inte att bara springa lite, jag måste ha mål och mening för att få ett driv framåt. Under hösten är det en del bloggare som utmanat sig själva i sin träning och kommit igenom utmaningen som starka, snabba och fokuserade. Som småbarnsmorsa finns det ingen tid och det är därför man får se till att ta sig tid. Man tar tiden när alla andra sover, när Greys Anatomi går på tv eller i sällskap med en 6 månaders bebis i barnvagnen. Det jag har märkt är att det numer inte finns utrymme för att träna på bekväma tider och att stressen till avslut alltid infinner sig. Jag har också  insett att det inte spelar någon som helst roll att fundera över om jag är trött eller inte. I samma stund som jag uttalar orden JAG ÄR TRÖTT blir jag bara en ännu större loser och känner mig skitlåg. Vissa saker är bara som de är och just nu är sömnbrist bara som det är. Lika för alla. Nu ska jag köra på en annan taktik. Jag ska öppet redovisa hur det går för mig i mitt formfokusernade. Jag ska skriva ner mål och mening med träningen och andra livsavgörande beslut:) här på bloggen. Jag ska inte se det som misslyckanden bara för att jag inte kan springa ett planerat lopp osv. För mig blir det svart på vitt vad jag gör, vad jag inte gör och vem jag är. Det kanske visar sig att jag om bara några månader är skitsnabb, har fått coola armmuskler och kanske till och med en magruta! Det vore ju dumt att inte försöka. För mig handlar det om ett fåtal saker. Jag vill bli snabb, jag vill gå ner mina sista kilon, jag vill få en stark kropp, jag vill få snygga armmuskler. Inte mer och inte mindre. Och jag har kommit fram till en sak. Den enda som begränsar mig, sätter käppar i hjulet, kalla det vad ni vill är jag själv. Bara Anna. Så är det. Inte Skorpan och Vilgot, inte Mr D, inte något eller någon annan. Som många andra i vår värld ställer jag höga krav på mig själv och är aldrig riktigt nöjd. Men jag vet heller inte om jag vill ändra mig och bli nöjd. Jag har inte riktigt löst den gåtan. Jag vet bara att jag kommer att fixa det på ett eller annat sätt. Detta inlägg känns ärligt och uppriktigt och jag hoppas på lite pepp från er! Jag behöver inga kommentarer som att "var sak har sin tid" eller "ta det lugnt, det kommer" för jag har verkligen försökt leva efter "var sak har sin tid" ett bra tag nu och det funkar helt enkelt inte på mig. Nej, mer hejjarramsor och saker som "faaan va du är gryyyym", "ska vi ta ett pass ihop", "jag kan hjälpa dig putta vagnen", ja ni förstår. Nu ska jag sova, men det är inte slut. Imorgon kommer det mera. Sov gott så länge och tack för att ni orkat läsa igenom hela långa inlägget.

5 kommentarer:

Katarina sa...

Det är bra Anna! Ge dig inte.
"Att inte vara nöjd" kan vara en frustrerande känsla men också drivkraften att ta sig dit man vill. Det är tvåeggat.

Hör av dig när du behöver pepp eller bara vill ta en snabb-fika eller vad som helst.

Kram

Löpning & Livet sa...

Go! Jag hejar!!

Fit-Eva sa...

YOU GO GIRL!
Heja, heja!
Alla pass är inte roliga men vi GÖR dem för vi har gjort ett VAL, eller hur?
Om och när du är i Göteborg så hör av dig så kör vi ett spypass ihop, ok?

Anna (Orka mera) sa...

DÄR snackar vi motivation! Med så mycket övertygelse finns det inte på kartan att du inte fixar detta. På det bara! Spring tills det slår gnistor, hitta dina starkaste armar och bli precis den Anna du vill vara!
You go!

Träningsglädje sa...

jag tycker du är grym!! hade faktiskt något bättre att säga än just det men det trillade precis ur mitt huvud. go get it!