Igår sprang jag 12k i 4.50-fart i går kväll. Det blev ingen spinning, jag hann inte. Löpningen gick inget bra. Jag stannade två gånger för att jag helt enklelt inte orkade.
Kanske berodde det på mitt jobb som igår var långt ifrån tillfreds. Oj vad jag kan känna att jag har det bra och inte uppskattar min tillvaro bättre. Det finns så många öden ibland oss som lever och kommer leva i en värld som jag inte riktigt kan förstå innebörden av.
Jag stressade från jobbet med ett tomt huvud och en kropp som kändes trasig. Men sen, som från ingenstans stod han där inne på dagis. Jag kunde se hur han dansade och skrattade. Min kropp blev varm och hjärtat började banka hårdare och hårdare. Min Vilgot som jag snart skulle få pussa på. Min kropp blev hel och mitt huvud piggt. Underbara Vilgot.
Att löpningen blev skit spelar mindre roll. Det är ibland bara en bedrift att ta sig ut när man bara vill ligga i soffan och softa. Efter regn kommer ju som bekant alltid solsken.
11 kommentarer:
Desto viktigare blir löpningen när ens barn bor 25 mil bort och bara är i ens närhet varannan helg.
så sant så sant!
Det är hlt otroligt hur det kan finnas så mycket skit i världen med tanke på hur genomhärliga alla små barn är. En mänsklig vinkel på teodicéproblemet...
Barn kan ha den effekten! Nästan jämt också... Kände mig också trött igår eftermiddag men när jag kom hem och möttes av Lillkillens skratt blev jag genast på bättre humör!
Skönt att Vilgot fick pigga upp dig efter tråk-löpningen. Nästa gång känns den säkert bättre!
Det är ju det som är så underbart med våra barn, att vi hela tiden påminns om att leva "här och nu". Livet är ju tufft emellanåt, men det funkar ju inte att grotta ner sig för mycket i sina egna tankegångar när man har barn. Det finns alltid någon som är viktigare!!
Rosenblom, ja vad fasen hade man gjort utan dojjorna och löpningen. Ibland är det det enda som behövs för att livet ska rulla på.
Andréa, med sol kommer vi långt:)
Joel, helt sant. vad var det som hände på vägen?
Johan, ja man kan inte vara grinig länge med en kille som smajlar upp sig.
Anna, Det är en bra pigga upp medicin Vilgot:)
Katarina, Precis. Och det är så skönt att det är så.
Ja, visst är det härligt med den kärlek som man känner för sina barn. Inget annat spelar någon som helst roll.
Marre, Håller helt med dig. Det ät otroligt befriande att det är så.
Åh vad härligt att höra! Barn måste ju vara det viktigaste man har.
Petra, ja men det är ju det de är!
Skicka en kommentar