Igår trodde jag att jag skulle kunna springa idag. Idag vet jag att det inte kommer bli av.
Mamma är ängslig, hon tror jag fått svininfluensan men när jag sa att jag i så fall inte hade kunnat sitta upp i soffan och dricka kaffe samtidigt som jag pratade med henne i telefon lugnade hon sig. Vad är det här med att mammor alltid blir så ängsliga, jag är ju trots allt 33 år. Hon ville nog ha skickat hem en sjuksköterska till mig med en laddning vaccin.
Ni vet säkert alla hur det är när man är sjuk. Man börjar smida planer och man är aldrig så taggad att träna som när man är sjuk. Varje gång jag blir sjuk tänker jag samma sak, att jag inte uppskattar mina träningspass tillräckligt mycet när jag är frisk. Ungefär som att inte uppskatta det man har förrän det är borta, lite samma sak. Om det nu inte är samma sak.
Appropå att smida planer och vara sjuk så kan det ibland gå för långt. Kanske är det för att jag är extra grinig nu är jag är förskyld men i förrgår satte jag upp en lapp i hissen om att folk skulle sluta hamra och spika 21.30 var och varannan kväll. Det hela utvecklade sig till något slags diskussionsforum som jag inte alls kände för att leda så lappen är nu borta. Dessutom så kände jag mig så jäkla gammal och grinig. Våra stackars grannar får stå ut med Vilgots klagosång mitt i natten och höra hans springande fötter kl 6 på morgonen. Jag skyller helt och hållet på sjukdomen även om jag tycker att man ska låta hammaren ligga i sin låda efter 20.00.
Nu ska jag däcka i sängen och drömma om att jag springer med lätta steg på en vacker skogsväg med duggregn som faller ner över mig. Vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar