Ibland när jag cyklar till jobbet efter att ha lämnat snyggingen på dagis kan jag få en känsla av att jag befinner mig i ett ekorrhjul. Jag springer runt runt men lyckas aldrig ta mig ut från det förbannade hjulet. Ni kanske känner igen känslan, alla dagar ser likadana ut och kommer se likadana ut. I alla fall känns det så då.
Vi skapar vår tillvaro och väljer fritt hur vi vill leva våra liv. Mina beslut står jag för och har fullt ansvar för min livsväg. Även om det hade varit skönt att få kasta över ansvaret på någon annan så måste vi ju till slut ändå stå till svars för våra val.
Mina val är inget jag kan ändra på, jag vet inte ens om jag hade velat. Jag är ju Anna och jag gör ibland knasiga, ogenomtänkta val men det är ändå mina.
Min vän har sagt upp sig efter ett turbulent möte. Han ville inte längre vara kvar på en arbetsplats vars chefer inte har förtroende för honom. Han har fru, barn och ett hus som han håller på att renovera. Inte den bästa tiden att gå arbetslös men det är att val som han gjort. Jag tycker han är modig som få och beundrar hans integritet. För honom finns inte arbetslöshet, för honom finns bara en oändlig massa möjligheter. Det kommer att bli något riktigt bra av detta, det är jag helt övertygad om. Kan någon så är det han.
Jag kan inte låta bli att i denna situationen fundera på hur jag har valt att leva mitt liv. Det är mycket mer Svensson än vad jag trodde. Å andra sidan är Svensson aldrig fel. Svensson kan vara jäkligt mysigt och tryggt även om det stundtals innebär att man är fast i ekorrhjulet. När det kommer till jobb där mina största funderingar finns, vet jag att jag inte kommer arbeta med det jag gör hela livet, det är jag alldeles för kreativ för. Jag kommer söka nya utmaningar och jag vill skapa något eget. Tills dess lever jag kvar i mitt ekorrhjul med fredagsmys och barnskratt. För det mina vänner, är det allra bästa med Svenssonlivets ekorrhjul, att få vara med Vilgot när han kiknar av skratt.
11 kommentarer:
Jag tror små barn behöver en hyffsat förutsägbar vardag. Finns det trygghet när man är liten tror jag man vågar mer som stor. Men jag vet inte, det är bara min egen högst personliga tro.
Men att se det som ett ekorrhjul det är ju upp till var och en. Gör det bästa av det, precis som du redan gör!
Ha det bra i huvudstan!
Du har ju varit inne på det där tidigare eller hur? Känslan av ekorrhjul är inget vidare trots att det verkar vara mer regel än undantag att leva i det.
Jag och min fru är (som tur är) rörande överens om att enkelhet underlättar. Vi bor i ett två år gammalt hus med jättefina grannar men det är något som gnager hela tiden. Vi bor ett par mil utanför stan utan kollektivtrafik och sedan vi fick Elvira så har känslan stärkts av att det inte är helt okomplicerat att bo här.
Nu har vi bestämt oss för att flytta. Inte långt men dit där enkelheten bor i större utsträckning.
Precis som ekorrhjulet ibland verkar eftersträvansvärt så verkar svenssonlivet vara något förkastligt. Men innerst inne bor det nog en svensson i oss alla. En som gillar tacos och billiga rödviner. Någon som vill vara med barnen (om man valt att skaffa sådana) snarare än att ha 100 egna intressen och så vidare.
Flyt med i ditt eget flow, det är stunderna när Vilgot kiknar som du kommer hitta hur du vill leva ditt liv framöver!
Kände precis som du i går kväll när det var dags att packa gympaväskor och annat inför måndagen igen. Lever jag bara för helgen? Är resten av livet bara transportsträckor? Jag tror det är bra att stanna upp ibland och fundera över hur man vill ha det i livet, inte bara se dagarna försvinna förbi.
Jag har med känt så där innan och den höll på¨att kväva mig. Hamnade i en minst sagt djup depression. Livet kändes "slut". Visst kan den där känslan dyka upp även nu men inte alls lika ofta eller starkt. Jag sa upp mig för ca 2 år sedan och kan säga att det är bland det bästa jag gjort. I och för sig har jag bara haft 3-4 "fasta" jobb under hela mitt liv så det väl inget direkt nytt men det gjorde att jag vågade ta steget till "något annat". Det viktiga är att följa sitt hjärta sen om det blir till ett "Svensson liv" eller till ett "hoppjerke-liv" spelar ingen roll. Bara du gör det du själv vill och tror på.
Det viktiga är inte att sätta etiketter på sitt och andras liv utan som andra här skrivit att fatta egna val hur man vill leva. Och de valen glör vi inte alltid utifrån årt bästa, ibland är det barnen. Mitt sätt att hantera ekorrhjulet: att inte fästa mig för mycket vid det, altlså inte tänka för mkt kring det, ha ljuspunkter för min egen del = träning, hobby, träffa vänner, resa mm, njuta här och nu - som du skriver så fint - av ungarnas skratt!
Katarina, Jag håller helt med dig att barn ska ha en förutsägbar vardag, det jag känner har inte så mycket med barn att göra. Jag vill inte sälja vår lägenhet och dra ut på en världsomsegling. För mig handlar det mer om de små sakerna i tillvaron såsom jobb, fritid och engagemang.
Joel, Jag är alltid inne på det! Men gör ju inte så myckert av det!!! Tyvärr är jag en rastlös själ som hela tiden söker något annat. Kan vara en smula frustrerande att aldrig var nöjd. Jag håller med dig om att det är de små sakerna som fögyller tillvaron och som jag skrev i inlägget är varadagen och Svenssonlivet inte helt fel.
Marre, håller med dig. Det är viktigt att fundera och SE vad vi har och inte bara gapa över mer. Men ibland faller känslan av vardagen över en och man tycker ens tillvaro är trist.
Ingmarie, i mitt fall baseras mycket på mitt jobb och hur min identitet är så förknippad med mitt yrke. Samtidigt som jag respekterar mitt jobb känner jag att det kanske inte är för mig. Eller så har jag bara inte hittat min passion inom yrket än.
Magdalena, Vardagen är ofrånkomlig, så är det bara och att tänka på att göra det bästa av det man har är verkligen att ta tillvara på livet. Barnen styr livet till viss del men det är viktigt för mig i alla fall att hitta Anna i all familje-jobb-kaos.
Vet du, så där har jag känt för mitt yrke under väldigt lång tid med!Inte i början kanske, men att vara sjuksköterska var aldrig ett "kall". Det bara "blev" så och "jag" var sjuksköterskan. Tack och lov går det ju att ändra sig och byta bana. :-)Jag visste inte till VAD bara ATT det var tvunget.Men någon guldklocka kommer jag aldrig att få. ;-)
Men ja, som du skriver. Mysigt!
Ingmarie, men så ska man våga också och sen finns ju känslan där att det ibland är jäkligt trevligt på jobbet även om jag har svårt att identifiera mig med det.
Sofy, Det är mysigt:)
Ja du, funderingar...lite typiskt att de kommer den här årstiden tycker jag också, tillvaron blir liksom trängre i november-mörkret på något sätt...
jag lever också väldigt inrutat och visst känns det ibland som om veckorna försvinner. På jobbet går det på halvfart och har gjort så länge med neddragningar och outsourcing av verksamheten och jag känner att jag själv också går på halvfart med mitt engagemang. Men jag har bestämt mig för att det är OK, trots att jag egentligen har andra talanger som skulle komma bättre till sin rätt någon annanstans.
Svammel svammel men det gäller att fokusera på det positiva och minnesvärda, kan vara hur "små" saker som helst, som häromdagen, en härligt samtal med äldsta dottern vid köksbordet efter alla måsten en vardagskväll..., spela ett spel med barnen, lyssna på dem, prata med dem. Få egen tid också för att göra det man tycker vare sig det är att träna eller något helt annat.
Livet är ju inte alla dagar som passerat utan de dagar man minns som det heter i reklamen.
Nu slutar jag svamla, kommer visst inte någon vart... :-) Dessutom har jag några måsten att ta tag i nu i min Svensson-tillvaro,måste skjutsa dottern till innebandyn och sedan laga middag och sedan...
Staffan, tack för ditt inlägg, jag satt och log hela tiden.
Skicka en kommentar