Igår hade jag en skitdag. En skitdag för jag kände mig ful, fet och totalt ointressant, ja till och med lite misslyckad. En av löpningens mest positiva sidor är att man kan gå från att vara gråmulen till att bli en stålande sol på bara 45 minuter! I min kurs som jag läser har vi tillsammans pratat om ångest och deprissioner och om att man idag hellre medicinerar sig än tar tag i sina demoner. Ångest är ett så starkt och farligt ord för många. Ångest vill vi helst sopa under mattan eller gömma långt inne i garderoben. I stället för att se ångest som en drivkraft ser vi istället ångest som något hämmande. Mina svarta stunder går nästan alltid över bara genom att jag får gråta eller får sticka ut och springa en stund. Jag har aldrig mått dåligt en längre period och jag har aldrig behövt medicinera mig. Jag kommer alltid bära med mig det psykoterapeuten sa till oss på kursen, hon sa att ångest är något positivt, något som driver oss framåt och som vi inte ska vara rädda för. Alla mår skit ibland, så är det. Jag är glad att jag funnit löpningen som en andningsventil. Jag säger inte att löpning är lösningen för alla men många skulle nog må bra av att röka och dricka mindre, äta bättre och träna lite mer. Tyvärr är det mer okej i Sverige att leva mindre hälsosamt i form av stress, tv-tittande, för mycket fredagsmys i form av vin, godis etc än att lägga tid på träning. Speciellt om man är småbarnsmorsa. Jag fick senast för en vecka höra hur omöjligt det kommer att bli för mig om vi får ett barn till. Det kommer inte finnas någon tid över för träning. Jag ville av artighet inte säga att det visst kommer att gå. Jag ville inte säga att det handlar om instälning och om att vilja. Och jag ville inte säga att det handlar om en strävan efter att må bra och att jag faktiskt tyckte lite synd om dom.
Nu måste jag sätta igång med pluggandet. Hörs!
17 kommentarer:
Nu blir jag nyfiken på vad det är du pluggar (och jobbar med...). Själv tillhör jag ju piller-falangen, även om jag inte använt dem själv så jobbar jag med forskning och utveckling i Läkemedelsindustrin.
Visst är det häftigt, från ett läg till ett helt annat genom en löprunda, har själv upplevt det så många gånger.
Visst finns det tid till träning även med två barn, beroende på hur stor storebror är när barn nr2 dyker upp så blir det ju en mer intensiv period men tid finns ändå. Jag har ju 3 barn och både min fru och jag hinner träna den mängd vi vill även om det är körigt ibland, just nu har jag snöat in lite på att träna på lunchen - ruggigt effektivt!
Fint skrivet!
Löpningen är verkligen fantastisk. Den har varit min livlina i tuffa tider. Finns ingen bättre medicin!
Ja tänk om lite fler bara vågade ge träningen (och ffa löpningen) en chans!
Kunde inte sagt (skrivit) det bättre själv! Tack för att du delade med dig Anna! För mig har löpningen varit min räddning. Jag kan helt krasst säga att utan den hade jag varit död idag.Visst är det bra att det finns piller men precis som du skriver så används de alldeles för lätt och för ofta. Ångest är inte varken farligt eller dödligt i sig, även om det är fruktansvärt både jobbigt och obehagligt. Men den går faktiskt över och orkar man stå ut och vara kvar i den så blir den mindre och mindre för varje gång.
Klart du klarar av att träna även med två barn! Det finns massor av bevis på att det går!
Lycka till med pluggandet. (Och träningen.;-) )
Vilken inttressant kurs, berätta mer! Och jag som 2-barnsmor kan säga att det går visst att springträna men - det är mera pusslande och det kanske inte blir lika mycket man skulle önska men ganska kvalitativträning för annan har man ju inte tid med! ;o) Och så går man och undrar vad man gjorde med ALL tid innan barnen , och så är man ganska avundsjuk på alla barnlösa som kan sticka ut och träna när de vill!
och jag håller emd dig om allt - ångest är tecken påa tt något är fel i livet och att man ska se över sitt leverne.
Det som är mest skrämmande är att läkemedel kommer på andra plats vid behandling av ångest och depression. På första plats kommer BEMÖTANDE... Men någonstans i "vårdsverige" gick något väldigt snett.
Och livsstilsförändring som borde vara "förstahandspreparat" vid många vällevnadssjukdomar, vem har tid att hjälpa människor med det?
Det finns INGET piller som både sänker blodtrycket, förbättrar lipidprofilen (bla höjer HDL) förbättrar insulinkänsligheten och verkar humörhöjande som fysisk aktivitet gör på en och samma gång. Dessutom är det många gånger helt gratis.
Och ändå förskrivs det så mycket läkemedel så bla Region Skåne riskerar att spräcka sin budget.
Vi föds med olika förutsättningar och uppsättning gener. Men det är upp till var och en hur vi förvaltar vad som givits till oss. Vissa av oss får kämpa mer än andra, livet är inte rättvist och det kan vi inte kräva.
"Det är inte hur vi har det, utan hur vi tar det"
Kör på Anna. Det är du som bestämmer hur ditt liv ska vara. Med ett eller två barn. Ingen annan, hur mycket de än tycker att de vet...
Jäklars vad bra skrivet. Det är otroligt hur löpning kan låta tankarna snurra kring allt och ingenting. Att plocka bär har ungefär samma effekt... jag blev dumpad på hösten en gång, och då fanns det som tur var fullt med lingon i skogarna kring föräldrarnas hus... blev många hinkar lingon den hösten, och på fötter kom jag igen :)
Jag igen;-)Håller helt med cykelmygga. En annan intressant aspekt är att det forskas otroligt mycket om just hur man ska göra (läs; vilka läkemedel som ska användas..)när man blivit deppig, har sorg, har ångest, inte kan sova o.s.v men inte alls lika mycket på hur man håller sig glad, hanterar ångest, känner lycka och tacksamhet. Antar att det är som vanligt. Det handlar om PENGAR! Läkemedel ger massor av stålar till de som håller på, men att få folk att skratta och vara lyckliga är inte alls lika bra business.
Hej Anna,
Mycket bra skrivet.
Du kommer absolut kunna springa precis lika mycket eller mer även med två barn. Så vitt jag vet så har Anna von Schenk 3 barn, Malin Everlöf 3 barn. Båda jobbar och båda är topp 10 i Sverige....
Träning är inget som man som arbetande småbarnsförälder "får till" vilket en del verkar tro, det är något man måste PLANERA IN. Men planerar man sin dag smart och man har sin partner på samma sida så finns det alltid tid för träning.
Läkemedel är egentligen fel namn. Symtomlindrare hade passat bättre ;)
Har aldrig känt mig friskare nu när jag tränar hårt trots att jag är alvarligt sjuk. Träning är som dunderhonung för kroppen och balsam för själen. Det skriver jag under på =)
Kör hårt Anna och sätt själv dina gränser!!
Bra skrivet Anna! Löpning är verkligen medicin för kropp och själ. Och vill du veta en hemlis? Du har helt rätt i att man kan träna med två barn. Watch me! :)
Staffan, jag är polis och läser en tio veckors utbildning som heter Barn och ungdomsmetodik. En grym kurs som innefattar det mesta och som är otroligt applicerbar även på oss vuxna. Det är steg ett i en längre utbildning som leder till barnförhörsledare. Jag kommer förmodligen stanna på steg ett för jag är inte hundra på att jag vill bli barnförhörsledare. Kursen innehåller många intressanta ämnen och framförallt diskussioner med väldigt kunniga experter inom respektive ämne.
Jag har märkt att om man mår kasst, är lite nere och sätter på sig dojjorna så är man förändrad när man sen stiger innanför dörren. Jag älskar att blogga och mycket beroende på att jag får kommunicera med likasinnade som tänker utanför boxen för vad som är möjligt och inte. Ni i er familj verkar ha hittat ett sätt som gör att ni kan få egen tid för träning och för att må bra. I like! Lunchträning ÄR effektivt och när jag jobbar försöker jag lägga in ett par pass på lunchen varje vecka.
Daniel, Ja du om någon har väl erfarenhet av att just hitta en alternativ väg genom löpningen. Det är renande på alla plan, en riktig booster för huvudet.
Andréa, Jag vet inte hur många jag försökt värva till löpningen men det har gett dåliga utslag. Kanske har jag fel approach helt enkelt. Jag önskar att fler kunde förstå sig på magin med löpning.
Ingmarie, Nej ångest är något av det jobbigaste man kan uppleva. Kroppen blir lamslagen och flyktkänslan infinner sig. Jag tror att medicin kan vara bra för en del även om jag är skeptisk till omfattningen i Sverige. Jag har vänner som ätit medicin mot deprission utan att de egentligen blivit tillfrågade om de är intresserade av terapi eller andra alternativ. Jag har även en vän som mådde riktigt dåligt men som vägrade äta medicin. Hon genomgick ett års terapi och började så småningom röra på sig och mår idag bra. Hon har lärt mig otroligt mycket om både mig själv och ger lite tips ibland när det är en gråmulen dag.
Magdalena, Ja men visst går det! Den som påstår något annat har inte hittat passionen eller lusten till att träna och må bra. Alltför många snöar in på att bara vara mamma eller pappa och till sist är det det enda som de identiferar sig med. Jag tänker på boken Happy Yoga ofta. Han tog ju upp det här med identiteter, om att man ska försöka vara/känna något mer än att vara just mamma eller relatera till sitt yrke, i mitt fall polis. Vi är ju mer än vårt yrke och vår mammaroll.
Katarina, Ja du som är inom yrket träffar säkert på många som egentligen skulle må bra av att bara ta sig ut. Och så sant det du skriver, det är utmaningarna, bra som mindre bra som vi måste jobba med. Vi vet ju redan hur vi har det men aldrig hur det kan bli. Speciellt om vi inte ta fajten för att ta reda på det.
Fröken Snork, Ja löpningen sätter verkligen igång tankar som kanske inte hittat fram annars. Dessutom finns det ju tid att resonera med sig själv om allt och inget under sina pass. Det är väl därför vi fastnat så mycket för löpning. Att bli lämnad är aldrig roligt, det gör ont så in i helvete (ursäkta) samtidigt som när man kommit tillbaka så är man starkare. Det är väl det som menas med "det man inte dör av stärks man av".
Ingmarie, intessant tanke att vända på det sådär. Vinsten blir ju framförallt att man "behandlar" problemet innan det gått för långt.
Tröskelkungen, Du om någon vet ju att det går. Och jag tror stenhårt på planering. Dessutom om man skaffat sig en pesonlig coach så förhandlar man inte bort sina pass (som cykelmygga uttryckte det). Det finns många fina bevis på att familjeliv och träning går finfint ihop.
Daniel, du har ju verkligen sprängt gränserna för vad man tror är möjligt. När tröttheten eller latheten sätter in och man ställer in ett pass mår man sämre i form av just lite ångest och rastlöshet jämfört med om man kommit ut ocg fått lite frisk luft.
Anna, Ja, jag tänker på dig ofta när det kommer till träning och familjeliv. Dina tider på Gtb varvet och Sthlm marathon är inget man skojar bort. Ingenting är omöjligt och även om man tycker att tiden är knapp så finns det alltid en stund över för sig själv varje dag.
Anna, verkar ju superintressant, dock förstår jag din tvekan inför att bli vad du kallar barnförhörsledare...det framkallar mindre roliga associationer...
Ja, visst är löpningen ibland en otroligt bra medicin...enkel, lättillgänglig och relativt billig...
Jodå, vi tycker nog vi får ihop det hyfsat, det är ju inte så att vi någon "elit" i vår familj men med tre barn är det ändå fullt upp. Idag kom hustrun hem med ett par supersnygga vintertights från Craft innan hon stack på Innebandy med mamma-gänget. Bara hon inte blir FÖR löpbiten, då går det ju ut över min träning...smile
Staffan, jag förstår vad du menar. Daniel tränar ju inte lika mycket som jag men jag uppmuntrar honom till det. Hmmm vad händer den dagen han inkräktar på min tid?:)
Piller är bra och hjälper när de ska hjälpa. Det är bara det att många gånger är man inte deprimerad, utan nedstämd... det är livets gång och känslolivets normala svängningar som påverkar dagsformen. Och för det hjälper både löpning och promenader bättre än piller, sprit eller mat - det som ångest annars ofta och gärna driver oss människor att ta till för att döva och bota. Jag använder regelbundet löpning som terapi! Det stärker min självkänsla, min förmåga att lösa problem och känna lycka i tillvaron.
Intressant inlägg, tack! // E
Skicka en kommentar