söndag 21 februari 2010

Får lova att ändra bloggnamn nu

Jag har funderat i vad som känns som en evighet hur jag ska vända den gnagande känsla jag har i kroppen och huvudet. En känsla som gör att min löpning och träning är allt annat än taggande och rolig. Jag ser vissa pass, främst långpassen som extremt motiga och att genomföra ett långpass har varit en enorm prestation för mig.

Natten till i lördags hade jag svårt att sova. Jag låg och vände och vred på mig och gick till sist upp. Sömnlösheten berodde på mina tankar, framförallt på min löpning. Plötsligt kom insikten från ingenstans och jag mer eller mindre bara tog emot den utan att bråka. Jag har nu jag äntligen vågat formulera ner mina tankar och börjat vilja förändra dom. Som det känns idag kommer jag INTE att springa Stockholm marathon. Jag vill helt enkelt inte. Jag vill inte träna inför Stockholm marathon för jag tycker inte det är ROLIGT. Och ska jag lägga ner tid och engagemang på något måste det vara tillfredsställande och just det roligt! Jag springer för att må bra, för MIG SJÄLV, mot mina egna mål.

Tanken att inte springa marathon den 5 juni är otäck för vem är jag om jag inte ska träna inför marathon, hallå! Jag är ju "Marathon Anna". Den segaste Anna mina vänner känner. Marathon har varit mitt stora mål sedan Vilgot kom och vad händer om jag inte genomför mitt mål? Är jag en sämre människa? Nej, givetvis inte. Jag är bara dum om jag gör något jag inte vill bara för att jag ska.

Jag vet inte i dagsläget hur det blir med Stockholm marathon den 5 juni. Jag ska ta paus från marathonträningen och göra det jag tycker om när det kommer till träning. Jag ska köra mer fart, mer underbara intervaller och tempopass. Jag ska svettas, flåsas och ta ut mig MEN i rimlig mängd. Jag ska springa Göteborgsvarvet och andra halvmaror, lite millopp och kanske få in lite annan träning i schemat.

Men så har jag ju ett problem, jag måste ju byta bloggnamn för om jag inte ska springa maran då får jag se till att heta något annat. Förslag mottages gärna.

Som avslutning på mitt inlägg vill jag berätta att min blivande man (underbart med man) fick på käften igår av boxaren Håkan Brock i tre ronder. Han har ont idag, säger att han. Jag antar att hans vänner gav igen för allt ont Daniel utsatt dom för under åren.

15 kommentarer:

Staffan sa...

Mitt förslag till nytt bloggnamn blir såkart: "Anna velar och springer"...

Nä, allvarligt, jag kan känna igen mig i vad du skriver om långpassen. De är inte så många i min träningsdagbok (även om jag kom ut idag...) och det stressar mig och jag ser egentligen inte fram emot dem heller...Å andra sidan tror jag väderleken bidrar till att det tufft att ge sig ut och springa ett par timmar just nu.

Bra att ta en paus mentalt från marathon-tankarna och träningen, kanske lusten återvänder med vårvärmen.

Om den inte gör det ska du såklart inte springa den 5/6. Vad gör det om hundra år? Du har massor av år med rolig löpning framför dig. Hur den blir rolig för dig kan bara du bestämma!!

Anna sa...

Staffan, ett helt okej namn som passar mig som handen i handsken:)Fan, man ska inte ta allt på så blodigt allvar. För precis som du skriver, jag ska springa hela livet och ett annat år så kanske maran lockar igen.

Staffan sa...

Helt riktigt och något jag behöver upprepa för mig själv ibland, det är ju inte så att arrangörerna kommer att ropa ut: "Nu när Anna och Staffan inte deltar i år så är maran öppen historia..."

Jag känner mig sugen på att göra ett jämnare lopp i år, det är min drivkraft just nu, trots hyggliga resultat i mina två maror har jag varit missnöjd vid målgång p g a att jag tappat så mycket på slutet.

Känner mer och mer att tiden inte finns till långpassen. Vill inte offra så mycket familjetid heller. Jag kommer inte springa varje år i alla fall, det lockar lite att bli lite snabbare på milen och halvmaran också, vilket inte kräver de här långa passen.

Löpning & Livet sa...

Klart du inte ska göra något du egentligen inte vill! Men å andra sidan kanske det bara är en motivationsdipp (lätt att få i rådande väderlek..)? Ta en paus från allt vad prestation heter och kör vad du känner för. Precis som du säger. Kanske är det inte meningen att du ska springa den 5:e juni, kankse är det det. Time will tell..

Det klokaste du kan göra är ändå att lyssna på dig själv, inte på vad omvärlden säger..

Anna (Orka mera) sa...

Ta en dag i taget, träna det kroppen vill träna. Se om motivationen kommer tillbaka till att genomföra maran, annars låter du bli. Det är ingen annan än du själv som kan bestämma och ingen annan som har rätt att tycka till om ditt val. Att springa känns allt annat än kul just nu och så är det för de flesta i det här vädret, det törs jag lova. Lyssna till dig själv och gör det som känns bäst! Och om du vill ha en träningsboost i allmänhet så testa crossfit, vilken grej!!! Jag följer gärna med :)

RosaMilton sa...

Klokt tycker jag!

Pernilla Hult sa...

Träna det som är roligt ett tag! Maran finns kvar, den återkommer dessutom varje år.. ½ maror är inte fy skam det heller!! :)

egirl sa...

Bra beslut! Man skall göra saker för sin egen skull och man skall tycka att det är roligt! Klart man har dippar ibland på vägen mot sina mål och som många andra skriver, vädret är ju ingen humör höjare just nu... Men du har ju funderat länge på detta och då är det bra att tillåta sig själv att säga nej och ta en paus. Det kommer fler maror om suget kommer tillbaka. Och det finns många halvmaror på roliga ställen att springa. Jag och Mr r brukar göra det till mysiga långweekends: vi åker iväg på fredagen till bla Halmstad, Motala, Stockholm mfl städer. På fre kväll är det uppladdning, lördagen springer han och sen så har vi "semester" resten av helgen =) Väldigt kul och mysigt!!

Jag tycker fortfarande att Anna; Löpar Divan är ett bra bloggnamn ;) Du har en löpar PT och du springer bara precis det dus jälv gillar och känner för! Klockrent :)

Spring-Therese sa...

Hej Anna!
Du är en grym löpare och en härlig tjej som ska lägga tid på det du verkligen vill. Det finns inget självändamål med att springa marathon. Du kan likaväl springa millopp, halvmaror, femkilometare eller inga lopp alls. Huvudsaken är att du hittar tillbaka till glädjen i din löpning och träning. För det är det du mår bäst av. När du susar fram på lätta ben och känner att din kropp svarar. När solen skiner på dig och du andas djupt, kontrollerat och känner ett välbehag av att springa.

Jag kom att tänka på en sak som hänt mig själv och känner igen mig i det du skriver. 2005 sprang jag mina två första maror, lyckades pressa mig under 3h, 2006 sprang jag en och lyckades även då pressa mig under den där gränsen. Kompisar, familj, kollegor tyckte det var självklart att jag skulle fortsätta springa maror för det gick ju så fort och jag verkade ju vara så stark. Men vet du. Jag ville inte alls springa någon mara. Fanns ingen egentlig anledning. 2007 och 2008 tränade jag på som aldrig förr avseende långlöpning men hade bara skoj. Maror var inget jag ville göra, bara tanken på att ställa mig på startlinjen fick mina ben att darra och jag hade ingen lust alls. Under tiden njöt jag av att springa, och ställde upp i några halvmaror och milrace. Och så förra året kom suget på maran igen.

Det jag vill säga med ovan är att utan glädje och med ett huvud och en kropp som inte vill så ska man inte utsätta sig för det. Men det finns inget som säger att du inte kommer att springa marathonlopp framöver för det. Det kan till och med vara så att du gör det i år för att du ändrar dig. Men strunta i att känna några måsten för att folk runtomkring har sina marathonmål och tycker att du är starkare än dem alla. Det är du ju fortfarande även om du inte står på en startlinje. Njut av ditt bröllopsår, träna det du vill och bara ha det bra.

Och du, bloggnamnet. Varför måste du ändra det? Bara för att du inte springer en mara i år (om det nu blir så) så kan du väl heta marathon Anna för det. Om du gärna vill ändra namn så tycker jag att du har så många kloka tankar. Kanske; Annas löpartankar, kunde vara något. :)

Många kramar,
Therese

Ingmarie sa...

Vad jag tycker vet du ju. :-) Springandet ska vara helt för din egen skull och till åtminstone 90% ska det vara av glädje och lust. Jag kan känna igen mig i dina tankar för mara-träningen ÄR jobbig om man vill prestera något "extra". Men jag har ändå haft en inre lust och drivkraft att fortsätta. Finns inte den så är det helt enkelt inte "rätt".Ditt beslut visar bara hur klok och modig du är! Jag tycker precis som Therese att du ska avvakta med namnändringen. Det är ju på något vis ändå "Annas marathon" även om (löp)sträckan just nu är en annan än 42.2195 km. :-) KRAM

Anna sa...

Staffan, Hehehe, tror du inte att de kommer säga så?:) Jag håller med dig i ALLT du skriver. Jag håller tummarna för att du kommer att få ett jämt snabbt lopp den 5 juni.

Andréa, Men precis så ska det ju vara. Jag har varit ängslig för vad ANDRA tycker. Blä för det!

Anna, jag vill ju att det ska vara så som du beskriver. Inte träna bara för att jag ska utan för att jag vill det, för att jag tycker det är roligt. Jag hänger gärna på och testar crossfit om ni ska dit igen.

RosaMilton, Jag med:) Nu i efterhand!

Pernilla, Ja men den gör ju det, återkommer varje år. Av någon anledning hade jag glömt det:)

Egirl: Tack för peppen! Schysst bloggnamn det där, får nog fundera å det ett tag först. Det låter ju hut nice som helst med en weekend sådär när man ska springa något lopp. Helt klart något som kommer testas i vårt hem.

Therese, Tack för dina fina ord. Du har så mycket klokhet i dig, uppskattade ditt inlägg jättemycket och kände igen mig i det du skrev om familj oc vänner även om jag är lite långsammare:)

Ingmarie, TACK! Jag släpper drömmen om maran på 3.45 ett tag nu. Kanske vill jag senare eller ett annat år. Det är så himla skönt att inte ha det som fokus. Oftast är det eller rättare sagt, det är alltid beslutet som är det jobbigaste. KRAM!

Sofie RW sa...

Du är för bra löpare för att inte få springa det du allra helst vill; varför ta det som har lite bittersmak när du kan få den perfekta smaken? Du är min idol vad än bloggen heter, och vad än du springer!

Daniel sa...

Oj vad mycket kloka ord!!
Gå på magkänslan och känn ingen press, du har inget du måste bevisa. Som jag skrivit innan så är du en riktigt grym löparmamma ;)

Du kan ju ändra bloggnamn om du vill men jag kommer ändå kalla dig för Marathon Anna :)

Joel R sa...

Det är ju hundra gånger bättre att omformulera dina mål så att du orkar fortsätta träna och må bra. Om du bestämmer dig för att fortsätta marathonträna och samtidigt fortsätter tycka att det är övervägande tråkigt så är risken stor att du är helt less på fullängdsmarathon efter 5 juni.

Jag känner mig fortfarande laddad inför årets marathon men efter det så tror jag att det blir halvmarathon och milen för min del också. Jag gillar inte pusslandet och min otäcka ovana att gå småskadad.

Byta namn eller ej, vad vet jag, mitt eget bloggnamn kommer inte heller kännas så aktuellt efter den 5 juni...

Anna sa...

Sofie, Vad fin du är. Jag gillar ju sött och just nu är halvmaran sötare än helmaran som precis som du skriver smakar litte bittert:)

Daniel, Jag kan ju alltid heta "Anna springer i dojjorna efter Vilgot":) Det är så underbart med bloggandet för man får så mycket värme och kloka ord från er.

Joel, Härligt att du är så taggad, Stockholm marathon är ett fantastiskt roligt lopp men jag orkar helt enkelt inte lägga tid och huvudbry på det just nu. Precis som du skriver blir det en massa pusslande med tid hit och dit även om jag känner att funkar hyfsat bra. Men det är klart stressen infinner sig efter ett tag. För mig handlar det mycket om att jag tycker marathonträningen är tråkig. Jag vill träna mer fart.