Vilket jäkla skitväder det var igår. Jag försökte mig på en tur i regnet och blåsten men gav upp efter 7 sega kilometrar. Tråkig och blött. I fredags fick jag till ett halvdant tröskelpass på ett löpband som jag inte litar på. Vet inte om det är maten som spökar eller om det bara är kroppen som fortfarande inte vill. Segt är det i alla fall. När ska det lossna????
Igår pratade jag och Mr D om rekord eller PB. Mr D pratade om betydelsen av rekord och vilken innebörd de har för en löpares utveckling. PB kan vara en drivkraft men det kan även vara oerhört stressande. Och som Mr D sa, det spelar ingen roll var man befinner sig i livet, om man fött barn för ett par månader sen eller varit skadad, man mäter alltid sin senatse prestation med sitt PB.
Så vad betyder då PB för mig? PB för mig framåt, mot nya mål. Samtidigt måste jag erkänna att jag kan bli stressad när träningen inte ger nya fina rekord (där är jag nu). Sanningen är den att jag hade tyckt det var jättetråkigt och inte speciellt motiverande om jag skulle träna utan ett PB i sikte. Jag tävlar mot mitt PB och de tider som poppar upp i mitt huvud när orken är som minst. Detta säger jag nu men om 10 år så kommer dessa PB att jaga mig som en blåslampa. Om 10 år är mina rekord inte mer än just det PB som jag sprang på en gång för 10 år sen.
8 kommentarer:
Denna eviga PB-jakt! Jag har så svårt att låta bli att jaga siffror... Man kan ju tävla mot sitt PB inom det senaste året tex, då får man ju ökad ålder och annat med i beräkningen. Och så blir det kanske lättare att slå dem också, det lär ju bli oftare om inte annat :)
ja, det är intressant det där.. man (jag) strävar ju hela tiden efter att bli bättre och bättre och hela tiden skaffa ny pb´n. Än sålänge har jag ju faktiskt förbättrat mig i alla lopp jag sprungit, men så kan det ju itne alltid vara. udnrar just hur det komemr kännas den dagen jag har stagnerat? fast mest undrar jag hur länge det kommer ta innan jag är där? hur bra jag kan bli eg?!
hoppas den där segheten ger mig sig snart! men det är ju höst och motivationen tryter ju lite (?).. iaf är det så för mig.. man måste väl också inse att man inte kan vara i toppform hela året, även om det är svårt :)
Skönt att träna på distanser där jag kan slå pb med minuter eller i alla fall sekunder. Tänk att träna i åratal för ett pb på en hundradel. Well, well, pb är nog motiverande upp till en viss gräns för oss motionärer. Så länge man kan hålla samma träningsintensitet och kroppen är någorlunda hel. Det kan nog vara väldigt stressande med ett pb som ligger och gnager från forna glansdagar.
Mialenas idé kanske inte är så dum.
Tävlar alltid mot mitt pb. Därför är det alltid skönast första gången man springer ett lopp, när man inte har någon press och förväntning på sig själv. Samtidigt är det kul med en piska. Och känslan av att persa är obetalbar! Som Andrea har jag alltid förbättrat mig hittills, men jag kan förstå känslan när så inte längre är fallet... surt.
Låter som du har en skön tävlingsinstinkt. Det kommer man långt med. Hoppas det lossnar snart!
PB-jakten har verkligen haft en högst stressande effekt på mig i år. Och ju längre året gått efter upprepade besvikelser. Men utan jakten på PB skulle jag nog inte träna alls. Tävlingen är det roliga med löpning. Sällan träningen.
Och det fina med långlopp är att vi har goda förutsättningar att utvecklas i takt med åldern. Jag är 32 och räknar med att göra mina bästa lopp om kanske tio år. Efter det blir det nog svårt att hålla liv i motivationen.
Håller med. Jakten på PB på maran är det som driver mig för tillfället. Är fruktansvärt onöjd (inte missnöjd) med mina 4:29. Hoppas på en putsning på lördag!
Lite så är det för mig också fast jag tror att du är mer tävlingsinriktad än mig:) och det är ju tur att vi alla är olika!! Fast jag blir extremt irriterad om jag står och stampar på samma tid (på samma rutt) en längre tid.
Skicka en kommentar