torsdag 21 maj 2009

Det är nu den riktiga utmaningen börjar...

Jag tycker själv att mitt löparliv och mitt "andra" liv har fungerat bra. Jag har kunnat träna på och det enda som har stoppat mig förutom sjukdomar är min egna vilja och motivation.

I måndags gick allt tillbaka till det som i fortsättningen ska vara det normala. Med detta menar jag att Mr D jobbar 100% och mer, jag jobbar 100% och Vilgot är på dagis. Jag har i min naiva och lite oförstående värld trott att allt bara ska rulla på som vanligt. Nu har det ju inte passerat så många dagar men jag har i alla fall insett att jag varit lite väl naiv. Just nu känns det som det är en smula kaos i mitt liv. Det är fullt ös från tidig morgon tills jag lägger mig. På jobbet är det fullt upp och jag undrar just nu om jag någonsin kommer få ordning på allt.

Det är många nya känslor man tampas med och ställs inför som förälder och detta är inget undantag. Bör man göra si eller bör man göra så. En del av mina medarbetare tittar förfärat på mig när jag säger att jag lämnat Vilgot på dagis när han är 13 månader och att jag dessutom jobbar 100%. Jag ska inte låta mig påverkas men så är det alltid, man bryr sig fast att man säger att man inte gör det. Jag ska jobba på sen så får vi se om det blir 100% eller mindre.

Min träning har förändrats sedan Vilgot kom. Jag tycker själv att jag har mer fokus på träningen när det gäller och jag lägger mer tid på kvailtet än kvantitet. Kan jag bara hitta sätt så jag kan fortsätta med detta och springa mellan 5-6 mil i veckan så kommer jag känna mig nöjd. Som sagt, det är nu den riktiga utmaningen börjar.

7 kommentarer:

Snorkkis sa...

Det är säkert svårt att få pusslet att gå ihop, vi som inte har barn har ingen aning om hur det är att vara förälder... Jag tycker din inställning är 100-procentig, och med det kommer du långt! Lycka till!

Anna (Orka mera) sa...

Welcome till vardagspusslet Allan! Men det går, man måste bara vara flexibel, galen, motiverad och inte alls obekväm med att träna på alla konstiga tider i världen! Man får inte heller vara rädd för att komma sist till festen raggarduschad och med håret i svans. Allt för att få in sin träning :)

Katarina M-I sa...

Löpning är tideffektivt. Trösta dig med det när det är som värst:)

Själv känner jag att jag måste både tänka långsiktigt men samtidigt ta dag för dag. Schemat spricker ju hela tiden; någon blir sjuk, man får inte sova osv osv. Långsiktigheten gör att jag inte ger upp trots alla set backs och att ta en dag i taget minskar stressen:)

Du kommer grejja det!
Och du tro på dig själv både som mamma och som löpare. Alltid. Oavsett vad andra säger.

Kramen

Anonym sa...

Tänkte bara komma med ett eller ett par tips som har funkat för mig. Jag har en liten kille på 15 månader som jag nu är pappaledig för men innan jag gick hem på ledighet försökte jag avverka så mycket som möjligt av träningen på eller på vägen till/från jobbet. Det kändes liksom lättare att komma hem 20 minuter senare men att då vara klar med träningen än att komma hem, äta, greja, osv, och sedan ge sig ut på kvällen/natten. Eftersom vi har duschmöjligheter på jobbet var det liksom bara att ta lite längre lunch vissa dagar och lite kortare andra dagar för att jobba igen det. Fast alla har ju inte den möjligheten.
Lycka till med pusslet!

Anna sa...

Fröken Snork, Jag fattar inte vad jag gjorde av min tid innan. Jag vet det låter precis som alla andra småbarnsföräldrar men det är verkligen så!

Anna, Du om någon vet väl hur det är och får det att gå ihop. Allt handlar om prioriteringar och övertygelse.

Katarina, Sant att löpning är tideffektivt. Jag slipper alla gym! Och helt rätt med det långsiktga tänket. Jag har aldrig sett det så men det beror nog på att jag är extremt otålig och ser det som att allt är förstört om jag blir sjuk eller annat.

MarathonJohan, Jag har verkligen möjlighet att träna på jobbet men måste bara se till att ta mig den tiden. Nu när det är 100% på jobbet kommer jag att utnyttja den möjligheten mer.

Lena sa...

Alltså man skaffar sig svart bälte i planering och så tar man alla chanser. Så enkelt är det faktist. Men jobbar man lite mindre (vi jobbar mellan 80-90 % vardera) så blir det lite lättare, men det säger ju sig själv.
Välkommen in i fas 2 - där man aldrig säger nej till möjligheten!

Anna sa...

Lena, underbar inställning och jag hakar på den direkt!