Om man vill träna 7 mil/vecka är det väl bara att göra det? Hur svårt kan det vara?
Idag är det torsdag och jag har bara fått ihop 2 av mina 7 mil som jag eftersträvar att få ihop varje vecka. Även om det bara är några veckor som jag lyckats få ihop 7 mil så är det ändå på det jag siktar.
Idag är jag hemma med Vilgot och skall vara så även imorgon. På något knepigt vis är det svårare de dagar jag är mammaledig med Ville att ta mig ut än när jag jobbar. Idag är det i alla fall planerat ett pass tillsammans med Vilgot. Det blir ett hederligt distanspass. Egentligen skulle jag ha velat springa långa intervaller helt i min ensamhet men jag vågar inte vänta tills Mr D kommer hem ikväll. Jag är rädd att jag är för trött och inte ger mig iväg. Hua vad svårt det kan vara ibland.
Min drömvecka från idag torsdag hade gärna fått se ut såhär:
torsdag: 12k + 8k långa intervaller
fredag: 15k
lördag: 10k korta intervaller
söndag: långpass 20k
Ja, jag vet, det är 85k och inte 70k men man kan väl få drömma...
Fröken Snork kör 100k i veckan. Hon är grym och verkar vara otroligt fokuserad. Hon skriver att om hon bestämt sig för att springa på morgonen så gör hon också det. Sån är inte jag. Jag kan ha bestämt mig, lagt fram mina saker och sen när klockan ringer bara sova vidare. Men det braiga med Fröken Snork är att hon inspirerar och sätter igång en tanke om att en dag så kanske... Dessutom belönar hon sig själv med något när hon lyckats. Det hade kanske varit något. Men för mig är belöningen redan satt, 1.40 på Göteborgsvarvet.
Malin Ewerlöf-Krepp får det att låta så lätt att springa 8 mil varje vecka. Hon skrev om sin träning i senaste Runners. Malin har tre barn, jag har ett. Malin är grym. Skillanden mellan henne och mig är väl att hon är mer motiverad än vad jag är. För det är det det handlar om. Hade jag varit tillräckligt motiverad hade jag inte sett det som ett problem, snarare en utmaning och så hade jag hittat en modell som funkar för mig. Malin verkar ha hittat en modell som funkar för henne. Jag ska nog ta och läsa artikeln en gång till. Kanske kan jag bli som Malin.
8 kommentarer:
Jag förstår hur du tänker och kan känna igen mig själv i det (jag har dessutom inte ett enda barn).. samtidigt tror jag det kan bli farligt att börja jämföra sig själv med vad andra gör. Det är svårt! Jag vet. Jag vill alltid vara bäst, var den som gör lite mer! Men jag försöker tänka att i långa loppet (haha) kommer jag tjäna på att göra på mitt eget sätt (i mitt fall kombinera löpningen med mycket annat, både för allsidighet och komplement men också för att undvika skador)..
Om du springer 6 mil och nån annan springer 8, behöver det nödvändigtvis inte vara den som springer längre som komemr längst. Du kanske tränar mer kvalitativt tex.. Att satsa på 1:40 är föresten sjukt imponerande! Önskar att jag kommer dit en dag! :)
Andrea, det är svårt att inte jämföra sig och det är svårt att inte vilja. Jag håller med dig om att det egentligen är bättre med kvalitet än kvantitet. Jag känner ju själv att jag är snabbare om jag får mer vila mellan passen men sen är det ju så kul att utmana sig själv och att rensa hjärnan.
Jag har börjat följa din blogg, för att jag känner en sorts tröst att läsa om fler i min situation. Försöka balansera jobb, ett barn och man med mina önskemål om att träna bra. Tycker därför att det är skönt att läsa att det är fler än jag som sitter en torsdag kväll och undrar hur man ska få ihop mängden pass för veckan... Man får hela tiden förenkla och rationalisera. Jogg med barnvagn har jag också testat. Tungt, inte så roligt, men knappast sämre träning ... bara lite annat!=)
Cecilia, tillsammans är vi starka:) Det är ett pussel och saker man tog för givet innan exempelvis träning får man nu ibland vara glad för att man lyckas få in.
Oj, nu känner jag mig riktigt hedrad - dels att du skriver så om mig i din blogg, och att jag nämns i samma inlägg som Malin E-K. Jag ser dock inte min träning som särledes fokuserad... gillar inte att följa program, utan vill ha friheten att köra på känsla. När det gäller det mesta andra i livet har jag å andra sidan ett betydligt starkare fokus (tror jag).
Jag är jätte imponerad av alla som har barn och hinner/ orkar träna så mycket som du gör. Jag menar, jag har ju bara mig själv att tänka på, kan sova ostört 8 timmar varje natt, och har en man som också gillar att träna, och ibland tränar tillsammans med, men det funkar ju inte om man har barn.
Jag hoppas att jag blir en sån mamma som dig om vi får barn!
Fröken Snork: Tack, vad snäll du är. Skön inställning att du går på känsla och inte något planerat program, man vinner nog en hel del på det i långa loppet. Just nu känner jag dock att jag måste ha lite inrutat med vad och när jag ska träna.
Jag tycker också att det är grymt coolt med folk som bestämmer sig - och gör det. Som snorkfröken. Jag kan också bestämma mig för morgonträning, men så kommer morgonen och jag omväderar läget och sover vidare. Hände 3 morgnar denna vecka!
Sara, då är man inte ensam i alla fall. Fast du har ju styr på grejerna med den träningsmängden du håller.
Skicka en kommentar