1:38:38

Vilgot har somnat, Mr D är på svensexa, mina föräldrar är på fest. Jag är ensam och njuter i fulla drag. Benen är lite mosiga men annars har jag mått som en prinsessa. Kan man egentligen må något annat när man spöat skiten ur sig själv och är sådär larvigt nöjd med det?!

Jag klarade min drömgräns på 1.40 och sprang in på 1:38:38 vilket blev plats 13 av 126 damer.
Min pappa körde in mig och stannade kvar tills jag kommit i mål. Underbara pappa som fanns där idag jämte mig. Jag sa i bilen in att jag var nervös, så nervös att jag kände mig lite illamående. Tack och lov släppte det efter lite uppjogg även om pirret i magen fanns kvar.

Rådet från mästaren Tröskelkungen var att låta första kilometern bestämma takten och det var precis vad jag gjorde. Min Garmin var inställd på 4.45-fart men efter 1k löpt låg jag på 4.30 och bestämde mig att det var där jag skulle försöka ligga mestadels av tiden. Loppet delade jag till en början in i 5:or. Efter de första 5k kände jag mig jäkligt pigg och bestämde mig för att ta ytterligare 5k i samma tempo. När 10k var avklarat kände jag mig som en gasell och pinnade på i samma takt men tänkte samtidigt "en kilometer i taget". När det på skylten stod att det var 8k kvar och jag fortfarande kände mig som störst, bäst och vackrast stöp jag i backen. Jag snubbla och föll på grusvägen samtidigt som jag skrek faaan! En underbart söt tjej hjälpte mig snabbt på fötter puttade mig i ryggen uppför backen så jag kunde fortsätta pinna på. Jag kände efter en sekund om det gjorde ont i knät men det var absolut ingen fara med knät. Skrubbsår i händerna och på knät men inget som jag inte kunde fortsätta springa med. Tack supergulliga tjej som hjälpte mig. Skulle tackat henne men hittade inte henne i målområdet. Uppför backen kom jag som sagt och fortsatte framåt. Fram tills att det var 4k kvar var det bara ren underbar löpglädje och jag tänkte för mig själv att det är något fel på mig men som sagt det var tills det var 4k kvar. Där började kroppen jobba emot mig. Jag visste ju att det skulle komma och hade förbrett mig på det så jag lät smärtan komma men sket duktigt i den. De fyra sista kilometrarna gick lite saktare, jag försökte mig på några tarvliga försök att öka farten men det gick inte. I mål kom jag efter 21k i alla fall.

Banan då. Måste säga att jag gillade banan skarpt + att det inte var så mycket folk så jag behövde inte slå mig fram. Stigarna kändes lätta även om det var några småbackar så var det ändå okej. Vädret var ju som det var. Regn som övergick i mer regn som övergick i motvind på vägen in till stan igen.

I mål fick jag träffa Tröskelkungen Robert och hans fru In the zone-Lena. De var verkligen jättegulliga och jag är glad att jag äntligen fått se er i verkligheten. Tröskelkungen kom trea i loppet. STORT GRATTIS, makalöst att springa så fort. Och Lena, nästa år ses vi på startlinjen till Prinsens minne:)

Jag är toklycklig och en smula stolt. Det var trots allt bara ett år sedan jag var glad över att jag hade fått ihop en mil sammanhängande löpning. En sak slog mig på vägen hem från Halmstad, man kan om man vill och det finns ingen som stoppar mig förutom mina egna tankar. Detta är något som jag ska ta med mig till välden utanför dojjorna.